Mi:s Lars Nylin frågar sig om SVT Play och dödsrunor måste vara enda ställen där populärmusikens historia kommer i fokus. Svaret blir tre historielektioner.
Vila i frid. RIP. Tack för musiken.
Tidens gilla gång och sociala medier har en sak gemensamt: det tycks numera som en daglig rutin att flödet svämmar över av minnen av bortgångna artister, kompositörer, musiker.
I veckan var det Burt Bacharach i fokus. En av dom allra största i populärmusiken lämnade oss vid 94 och vi var åtskilliga som kom ihåg en kompositör – oftast ihop med Hal David – som i olika grad definierat våra liv oavsett om vi är 70 eller 40 år fyllda.
Vi må tidvis ha sågat hans verk som cocktailmuzak, men vid dagens slut går det inte att komma undan att Burt Freeman Bacharach skrivit melodier som vi har i huvudet eller på läpparna när vi duschar, springer, jobbar, älskar, kör bil, lever.
Det finns många som är fyllda på 1990-talet eller senare som uppskattat Bacharachs genialitet. Men jag stannar helt avsiktligt någonstans där tre decennier tillbaka.
För budskapet med den här krönikan är: ibland känns det som om populärmusik från innan 1990-talet i Sverige bara lyfts fram i dödsrunor och på SVT Play.
Det förstnämnda kan vi inte påverka, det bara sker. Vi är trots allt 60 år från populärmusikens och masskommunikationens slutliga övertagande av våra sinnen, ikoner blir 80, ikoner dör. Vissa ikoner gick dessutom på vissa myter på vägen och ger oss en radda onödiga R.I.P.
Men den senares ständigt serverade historielektioner kan vi i högsta grad se till att sprida.
Därför är det med rodnad som undertecknad sist av alla pushar för den serie om Rolling Stones som ligger på SVT Play sedan innan jul.
För en som aldrig riktigt engagerat sig i tramsiga Beatles vs Stones är det lätt att gå i fällan ”det där har jag sett multipla gånger förr.” Men när jag två månader för sent ser serien inser jag att det mellan upprepningarna finns mängder av nytt om rockmusikens mest slitstarka läderansikten.
Extra intressant i en tid när rock’n’roll som tidsmarkör anses dödförklarad och placerad six feet under. (Märkligt nog parallellt med att rockmusik ständigt dyker upp som toppar på festivaler och bästsäljande turnéer – och inte minst varje dag kryddar heta TV-serier med synkar som återupplivar akter som skivbolagen placerat i den djupaste katalogens katakomber.)
Det starkaste avsnittet i Stones-serien är det om Charlie Watts. Inte bara för att han är den minst omskrivne utan än mer utifrån faktumet att han var en karaktär av sorten en på tusen. Inte minst hans jazzintresse färgade ett band som alltid associerats med bluesarvet.
Hade han varit från USA kanske han hade blivit kvar i Sverige under stenarnas första turnéer här på 1960-talet. I stället blev det amerikanska jazzmusiker som blev kvar här från 1950-talet och framåt. Resulterande i en briljant kulturkrock med följder långt in i framtiden. Profiler som Don Cherry och Dexter Gordon skildras i Menal Masris fina dokumentärserie När jazzlegenderna kom till Sverige.
Serien hämmas i någon mån av upprepningar, den mår bäst av att inte sofftittas i ett svep – det finns något att lära av hur SVT presenterar Händelser vid vatten.
Men serien innebär framför allt en svit fantastiska personporträtt, och en berättelse om utanförskap, kreativitet och rasism i en salig och osalig röra. Ett måste även för den som gillar musik från 1990-tal och framåt eftersom barn och barnbarn till många av de aktuella än i dag gör avtryck på scenen.
Med risk att undertecknad idkar jäv kan jag i sammanhanget inte låta bli att dessutom hylla fenomenet Svenskt Rockarkiv i Hultsfred. Det borde jag gjort oftare under de 30 år som arkivet funnits, först i Stockholm, sedan 2003 i Småland. Snacka om historielektioner på parad.
Men bättre sent än aldrig, som nybliven stolt (ideell) styrelsemedlem har jag nu dessutom fått skäl att gräva ner mig i samlingarna. Dessa är ett ytterst imponerande grepp på svensk populärmusik (långt mer än rockdito). 900 000 detaljer inklusive en CD-samling som bara den är värd besöket och som är sökbar på hitfakta.se. Ifpi och Musikförläggarna är två av medlemsorganisationerna bakom detta ständigt växande (stor)verk.
Svenskt Rockarkiv är ännu ett tecken på att populärmusikhistoria i Sverige ändå inte stavas endast nekrologer och SVT Play – som jag fick för mig i inledningen. Det finns fler historielektioner att gå till.
Det bör göras betydligt mer för att understryka detta.
*
Depeche Mode kommer tillbaka med singeln Ghosts Again, det starkaste på mycket länge från Basildons bästa. Inte minst suggestiv är Anton Corbijns kärleksförklaring till Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet i videon. Man kan närapå ana Depeche Mode spela schack med döden vid Hovs Hallar i sommar…
*
Mäktigt: Chris Stapletons Star Spangled Banner och Rihannas pausshow vid Superbowl söndag natt. Nivån på sporten i sig får andra bedöma.
*
Snyggt att Zara Larssons Can’t Tame Her är hennes största hit här hemma sedan 2018. Det blev lite väl mycket biosnack ett slag.
*
Det smärtar, men Roger Waters säger och gör för många märkliga saker. Jag avstår Stockholmsbesöket i april.
*
Harry Styles och Harry Styles senaste album kanske kort sagt är jävligt bra?!
*
Spotify är nu alltså nära en halv miljard användare – 500 000 000 – DET är också mäktigt.
*
Musikmässor kan vara himlen, men också ett snurrigt kaos. Missa inte guiden från Export Music Sweden: https://bit.ly/3YNR3Me
Lars Nylin
