Efter flera års förhandlingar och arbete har den svenska riksdagen röstat igenom de förändringar i upphovsrättslagstiftningen som det s.k. DSM-direktivet innebär. Musikbranschens samlade respons är ”historiskt”, och ”äntligen”.
För mer än tio år sedan sedan började diskussionerna om vad den digitala utvecklingen inneburit för musikskapare, konstnärer, artister och andra rättighetshavare, ta sig hela vägen in i det europeiska politiska finrummet. År 2012 identifierade EU-kommissionen att det var dags att göra en revidering av upphovsrättslagstiftningen inom EU, en revidering som skulle stämma bättre överens med verkligheten.
Under 2013 och 2014 tog kommissionen in mängder av feedback från olika sektorer som berörs av upphovsrätten, och i juli 2014 publicerades den första rapporten om vilka behov som fanns.
I november 2014 tog Jean-Claude Juncker plats som högste chef för kommissionen, en person som kom att spela en betydande roll för arbetet framgent, inte minst när det blåste som mest kring direktivet under år 2018 och 2019.
En av huvudfrågorna handlade då om s.k. ”safe harbour”-lagstiftning och ”value gap”, det faktum att det fanns gratis digitala tjänster som kunde tillhandahålla näst intill samma utbud och produkt som licensierade och kommersiella tjänster, utan att behöva dela med sig av reklamintäkter och licensiera musiken.
Många utövare och musikskapare var också frustrerade över att de såg stor konsumtion av sin musik, men fick knappt någon ersättning alls. Dessutom var det svårt att få veta exakt hur musiken användes, bristen på transparens var stor. Diskussionerna ledde så småningom fram till att man under hösten 2015 började förberedelsearbetet för ett nytt direktiv.
Det första utkastet släpptes den 14 september 2016, och gick sedan igenom en mängd revisioner, man tog in feedback från alla former av stakeholders och industrier, och i maj 2018 togs det officiella beslutet att det faktiskt skulle bli ett direktiv av det.
Det var också i samband med det som offentliga debatten började på allvar, en debatt som fortsatte under hela 2018 och 2019. Ni kommer ihåg den.
Internetfilter. Länkskatt.
Breakit kallade det för ”en ödesfråga för internet”, och tonen var minst sagt högljudd från de som ansåg att en sådan här lagstiftning skulle sätta munkavle på hela nätet. Några av oss fastnade i milslånga Facebook-trådar och det kändes som om vi plötsligt gjort en tidsresa tillbaka till 2009 och IPRED…
De amerikanska teknikföretagen spenderade hundratals miljoner kronor på lobbyarbete i Bryssel, och vi här på MI gav oss själva in i debatten. Här ett litet axplock med artiklar vi har skrivit i ämnet under resans gång:
EU-direktivet: Vad handlar det om? (24 augusti 2018)
EU-direktivet inne på upploppet (17 februari 2019)
JOHANSSON om EU-direktivet (26 mars 2019)
Äntligen klart! (16 april 2019)
I april 2019 röstade EU-parlamentet till slut igenom direktivet i den slutliga formen. Värt att nämna i sammanhanget är att majoriteten av de svenska EU-ledamöterna då röstade mot direktivet. Sverige var ett av sex länder som motsatte sig direktivet, de andra var Polen, Italien, Finland, Estland och Slovenien.
Det är lite intressant att så här i efterhand visa det kompakta motstånd de svenska partierna hade till DSM-direktivet när det skulle godkännas våren 2019:
För:
– Jytte Guteland (S)
– Marita Ulvskog (S)
– Olle Ludvigsson (S)
Emot:
– Alexander Gabelic (S)
– Anna Hedh (S)
– Fredrick Federley (C)
– Anders Sellström (KD)
– Gunnar Hökmark (M)
– Christofer Fjellner (M)
– Cecilia Wikström (L)
– Jasenko Selimovic (L)
– Bodil Valero (MP)
– Jakob Dalunde (MP)
– Linnea Engström (MP)
– Max Andersson (MP)
– Kristina Winberg (SD)
– Peter Lundgren (SD)
– Malin Björk (V)
Spola fram två och ett halvt år, till den 30 november 2022. Riksdagen var samlad, debatten kunde börja, och Åsa Eriksson (S) inledde debatten i kammaren med orden:
”Herr talman! Nu är vi äntligen här efter många år av arbete för att försöka implementera DSM-direktivet i svensk rätt. Det här anförandet vill jag tillägna alla upphovspersoner i vårt land – alla som ser till att verk publiceras, alla som skriver text, alla som publicerar tidningar, alla som skapar musik, gör bildkonst, fotograferar och så vidare. Det här anförandet är till er som gör allt det som vi älskar.”
Åsa Eriksson följdes upp med debattinlägg av Lorena Delgado Varas (V), Anette Rangdag (SD), Elin Söderberg (MP), Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M), Ulrika Liljeberg (C), Lili André (KD), Vasiliki Tsouplaki (V) och Amanda Lind (MP). (Länk till hela debatten finns i slutet av artikeln)
Till skillnad mot våren 2019 var nu samtliga partier för ett införande av direktivet i svensk lagstiftning, men Miljöpartiet och Vänstern hade viss kritik mot ordval, och hade också lagt fram ett oppositionsförslag. Vasiliki Tsouplaki (V) sade bl.a:
”Jag beklagar att så få partier har tagit till sig de kritiska synpunkter som kommit från de juridiska experterna inom kultursektorn. När Sverige nu avviker från EU- direktivets formuleringar på flera punkter riskerar vi att hamna i ett läge där den svenska tillämpningen skiljer sig från andra EU-länders. Det försvårar för intresseorganisationer och upphovsrättsinnehavare att organisera sig tillsammans med kollegor i andra länder för att få mer tyngd gentemot de stora globala internetplattformarna. Det försvårar också för företag som verkar i flera olika länder och behöver förhålla sig till olika lagstiftningar.”
V och MP hade lagt motioner om flera olika ändringsförslag som bl a just rörde ordval. De hade också lagt fram förslag om utvärdering av lagen och att säkerställa att inte bolag kommer undan genom att hänvisa till amerikansk lag.
När riksdagens ledamöter röstade stod alltså den gröna Ja-knappen för majoritetens förslag, och röd knapp för oppositionens förslag. I slutändan blev resultatet att 262 ledamöter röstade Ja, 36 ledamöter Nej, medan 51 ledamöter hade annat för sig den dagen.
Så, nu är alltså direktivet implementerat i svensk upphovsrättslagstiftning!
Mellan april år 2019 och november år 2022 är det många i den svenska musikbranschen, såväl jurister som andra, som har slitit sitt hår i förtvivlan över hur långsamt kvarnarna ibland maler, som ägnat ofantliga timmar åt möten för att förklara, beskriva, och inte minst formulera sig rätt i remisser och andra yttranden. Det finns väl inget annat att säga än ett stort grattis!
Lina Heyman, chefsjurist på Stim, säger:
– Nu flyttas musikskaparnas position äntligen fram och de får bättre möjligheter att få betalt för musiken. Stim har arbetat i många år för den här lagen, och att den ska bli så bra som möjligt. Det har inte varit lätt och mäktiga motståndare har försökt att stoppa direktivet på vägen. Det är glädjande att Sverige nu implementerat det.
Musikförläggarnas operativa chef, Marit Woody-Lambin, säger:
– För Musikförläggarna är det mycket positivt att DSM-direktivet nu blivit en del av svensk lagstiftning och något vi jobbat för länge. Att stärka upphovsrätten och hitta en balans mellan rättighetshavare, delningsplattformar och användare är centrala frågor för oss. Under lagstiftningsarbetet har vi argumenterat för att den svenska implementeringen ska vara så direktivkonform som möjligt och det är glädjande att vi rört oss i den riktningen.
Värt att nämna är att under åren som gått sedan april 2019 har vi sett en successiv förändring på marknaden, redan innan medlemsstaterna implementerat direktivet. Inte minst gäller det YouTube och Facebook, som redan innan lagstiftningen funnits på plats så att säga förekommit situationen och sett till att få korrekta licenser och funktioner.
YouTube var under 2021 den nästa största digitala intäktsgeneratorn efter Spotify, och fördelade 6 miljarder dollar till rättighetshavarna globalt (Spotify fördelade 7 miljarder dollar). Facebook har blidkat rättighetshavarna med stora klumputbetalningar, och de flesta andra stora plattformar förstår idag betydelsen av att ha rätt licenser och se till att rättighetshavarna har kontroll över det innehåll de äger.
Rättighetshavarnas position på den digitala marknaden är därför tveklöst starkare idag än för några år sedan. Mission accomplished, på ett sätt.
Men, även om det för många känns som att vi nu ”har gått i mål”, är det egentligen bara början på arbetet på flera andra områden.
Hur ska t.ex. den här nya lagtexten användas i praktiken: ”Om den avtalade ersättningen för en överlåtelse enligt första stycket senare visar sig vara oproportionerligt låg i förhållande till förvärvarens intäkter från utnyttjandet av verket, har upphovsmannen rätt till ytterligare skälig ersättning.” (paragraf 29)
Och vad kommer det egentligen innebära att upphovspersoner numera har rätt att häva avtal om förvärvaren inte utnyttjar verket: ”Om en överlåtelse som avses i 29 § första stycket innebär att förvärvaren har ensamrätt att utnyttja verket, har upphovsmannen, förutom i fall som avses i 29 e § första stycket, rätt att helt eller delvis häva avtalet och behålla mottagen ersättning, om 1. förvärvaren inte utnyttjar verket inom en rimlig tid från överlåtelsen eller sedan verket senast utnyttjades (…).”
Till det ska läggas det arbete som just nu pågår kring den s.k. oavvisliga ersättningsrätten, som i sin tur ska resultera i någon form av ny lagstiftning år 2023.
Så, även om själva den lagstiftande processen nu är slutförd, efter flera års arbete finns direktivet implementerat, är det först nu som man kan börja se vad den nya lagstiftningen får för effekt, och det är först nu lagstiftningen kan börja användas i praxis.
Som t.ex. vad nya 52p egentligen kommer få för betydelse: ”En användare får, trots 2§, tillgängliggöra verk för citat, kritik och recensioner och i karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte (…)”.
Utan tvekan är det ett historiskt beslut som riksdagen har tagit (delvis på grund av tidspress, eftersom Sverige varit så försenade), men historien stannar som bekant inte av. Från och med den 1 januari 2023 ska vi börja använda den nya lagstiftningen också.
Riksdagsdebatten finns transkriberad och kan läsas här (start sidan 10)
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
