Med streaming har skivomslagen oftast blivit till svårlästa thumbnails. Men så kom vinylens comeback och en liten återkomst. MI har så här på vinylskivans dag tittat närmare på situationen för konstarten skivomslag – och även pratat med några huvudpersoner då och nu.
Lykke Li har i Eyeeye gjort ett av de svenska album från året som nu börjar dyka upp på internationella årslistor. Det är ett drömskt album, sju ballader om det måste kategoriseras. Inte minst kompletteras det av illustrerande filmer låt för låt. Dessa är skapade av Theo Lindqvist, som också står för det ytterst uttrycksfulla omslaget, med Lykke Lis ansikte, och i synnerhet ögon, fångade nära, lätt frätta, drömska.
Grafiska totalkoncept som detta görs alltså även nuförtiden. Men i streaming-eran är det ändå det minimala thumbnail-omslaget som dominerar rejält. När vi på MI ska leta omslag när vi skriver om exempelvis topplistorna får vi allt oftare hålla till godo med pressbilder. I många fall görs inte ens ett unikt skivomslag. Om releaser inte förmodas bli även till vinyl eller CD räcker det kort sagt med en markerande bild.
Det är möjligen illustrerande att 2022 innebär namnet Hipgnosis för de flesta inte världens coolaste skivomslagsmakare, som det gjorde på 1970-talet, utan ett bolag som investerar i backkatalog.
Låt oss titta lite på hur vi kom till dagens läge.
I svensk populärmusik föddes det grafiskt genomtänkta skivomslaget på 1960-talet. Skivbolaget Metronome hade 1950 släppt landets första LP på vinyl. Därefter blev bolaget stilbildande i omslagsform såväl i jazz som schlager.
Det var också det bolaget som blev föregångare när vi mot slutet av 1960-talet började få omslag där foto, typografi och illustrationer möttes. Först ofta baserat i fotografier av Bengt H Malmqvist, därefter lånade Metronome ofta in uppåtgående konstfotografer till omslagen.
En bit in i 1970-talet anlände sedan branschens första ständigt närvarande omslagsmakare, Lasse Ermalm med sitt Ermalms Egenart. Även han hade Metronome som första uppdragsgivare innan han började dyka upp hos alla bolag inklusive den tiden största indiebolag. Ermalm-omslag med artister som John Holm presenteras ofta som några av de starkaste som skapats i landet.
Parallellt med att omslagsmakandet började tas på större allvar fanns Rune Söderqvist, som stod bakom ABBA:s logotyp och sedan även flera av kvartettetens omslag. Även helhetstänket började ta fäste.
På 1980-talet blev det helt självklart att tänka design parallellt med inspelningen. Det svepte en grafisk våg över musiken med allt från glassiga magasin, till MTV och coolt formgivna tolvtummare. I den ingick även att omslagsdesign fick resurser.
Decenniets fixstjärnor i Sverige blev Style For Every Mood. När trion bakom den byrån – Kent Nyberg, Johan Vipper och Gabor Palotai – 1985 fick det nyinstiftade Kycklingpriset vid branschgalan Guldägget kom det definitiva genombrottet för synen att designen ofta var lika viktig som musiken. Style For Very Mood gjorde sedan, tillsammans eller separat, omslag åt den svenska popeliten fram till 2000-talets början. Nyberg fick välförtjänt även en Grammis för sitt arbete.
Omslaget som konstart ägde sin huvudroll ganska exakt fram till Spotifys skapelse 2008.
Därefter har skivomslag alltmer sällan spelat samma huvudroller som under fyra decennier från Pugh Rogefeldts Ja dä ä dä och framåt.
I vissa genrer är dock omslagen lika centrala som någonsin. Pär Olofsson har från sitt kontor i Umeå gjort hundratals omslag till metal-akter från hela världen. Några av hiphopens och indiemusikens ledande namn fokuserar minst lika mycket på design som deras motsvarigheter från 1980-talet. I klubbvärlden är en väldesignad tolva ett ofta ett måste.
Men i det stora hela är omslagsdesignen numera bara en del i en större branding och marknadskampanj, där stillbilder, canvasklipp och merchandise ofta är lika viktiga eller rentav viktigare. En känsla smyger att det kan gå betydligt fortare i dag än förr, möjligen slarvigare.
Henrik Walse har bland annat gjort omslag till Veronica Maggio – inklusive veckans vinyletta Och som vanligt händer det något hemskt – han säger:
– Jag tror definitivt att det kan vara slarvigare och hafsigare nu när det bara är ett digitalt omslag. Så tänker jag ibland själv: ”Typ: Vem bryr sig, det syns ju bara som thumbnail i telefonen ändå, välj bara en fin bild så är det klart sen, namn står ju ändå i streamingtjänsten!” De artister som släpper vinyl brukar generellt ha bättre omslag.
Men att omslaget fortfarande har hög status understryker Helen Karnock på Sony. Helen, med rollen Senior Operations Manager, säger:
– Trots övergången till digitalt läggs ändå mycket energi på designkoncept för många artister i dag. Det känns fortfarande viktigt med en tydlig profil som sedan kan användas i olika sammanhang, inte minst på digitala plattformar. Generellt tycker jag att man ser väldigt mycket snygga och kreativa omslag, så intresset för att lägga ner omsorg även på den biten finns absolut kvar.
Överlag är vår enkät härintill trots allt ganska optimistisk. Exempelvis formgivaren Pär Wickholm är positiv till läget. Han vänder situationen till något positivt: att mindre resurser för paketeringen skapat en ny ”gör det själv”-känsla.
Att omslaget alldeles oavsett har kraftiga nostalgiska vibrationer omkring sig visade om inte annat Visit Swedens YouTube-kampanj Cover Sweden från tidigare i år. I kampanjen besökte programledaren Erik Ekstrand och Ayan Jamal 23 platser i landet som fått stå miljö för bekanta svenska omslag. Kampanjen är framtagen av Forsman & Bodenfors, en av landets ledande byråer.
Skivomslaget berör alltså fortsatt svensk designbransch. Vi är många som hoppas att vinylens – och CD:ns – lilla återkomst ska gör att allt fler åter fångas av storheten i ett välgjort skivomslagskoncept.
MI har kollat läget med några profiler i sammanhanget:
Helen Karnock som jobbar med omslag på Sony Music.
Helen Karnock, Senior Operations Manager, Sony:
MI: Hur ser du allmänt på skivomslagets status i denna tid av mest ”frimärken”?
– Trots övergången till digitalt läggs ändå mycket energi på designkoncept för många artister i dag. Det känns fortfarande viktigt med en tydlig profil som sedan kan användas i olika sammanhang, inte minst på digitala plattformar. Generellt tycker jag att man ser väldigt mycket snygga och kreativa omslag, så intresset för att lägga ner omsorg även på den biten finns absolut kvar.
Har vinylens återkomst förändrat något för omslagets positioner?
– Väldigt kul att vinylen kunde komma tillbaka och att den älskas av så många. Det klagades ju mycket på CD:n när den kom, att den var liten, plastig och ful, och det var svårt att argumentera mot det. Vinylkänslan är ju verkligen något helt annat och den har ju dessutom ett mervärde i att man kan använda den som inredningsdetalj. Det är ju toppen att alla gamla och nya konvolut-skapares storverk kan avnjutas även på det sättet!
Vilket svenska omslag är din favorit genom tiderna?
– En av alla favoriter för mig är The Creeps Blue Tomato som kom 1990. Kan intyga att man med den vinylen i handen får en annan upplevelse än frimärket på Spotify! Jag minns att man förr om åren från säljsidan ofta påtalade vikten av tydlighet på omslagen och att konsumenten lätt skulle kunna hitta sina favoriter i skivbutiken. Tydlig bild på artisten och tydligt artistnamn skulle det vara. Här har man lite galet kapat en bit av bandmedlemmarnas huvuden, men band-loggan är fet och går inte att missa. Omslaget svänger verkligen och killarnas coola kläder ger också en hint om vilken genre det handlar om. Den blå tomaten från albumtiteln återfinns som en kreativ detalj på innerpåsen. Får väl instämma i titeln på den stora hiten från plattan, Ooh – I like it!
Karl Magnus Boske, formgivare bland annat för Ulf Lundell och Rebecka Törnqvist.
Karl Magnus Boske, designer:
MI: När kom du in i omslagsmakandet?
– Mitt första jobb efter att jag gick ut Berghs 1993 var som inhouse-formgivare på skivbolaget EMI. Jag var där i tre år och det blev min väg in i musikbranschen. Flera av de artister jag jobbade med då är kvar än idag. Som Lundell och Rebecka Törnqvist. Att jobba på skivbolag i mitten av 90-talet var fantastiskt roligt.
Hur summerar du klimatet för konstarten omslagsmakande 2022?
– Jag tycker att det är ett bra klimat. Viljan att göra berättande och spännande omslag är hög. Har också turen att jobba med artister som värderar det konstnärliga högt. Ekonomiskt är det däremot ingen hit.
Vilket omslag av egna är du mest stolt över?
– Jag tycker att helheten med det arbete jag har gjort med Ulf Lundell under snart 30 år är bra. Jag strävar alltid mot att göra på-riktigt-omslag och där tycker jag oftast att vi har landat med de flesta av de 24 album jag har gjort för Lundell. Jag är ingen superduktig formgivare utan hoppas istället kompensera det med mer innehåll i formen. Om jag måste välja ETT omslag som jag gjort och är mest nöjd med så blir det Home Secretary med Rebecka Törnqvist och Johan Lindström.
Vad kommer härnäst/senast?
– Senast har jag gjort Rebecka Törnqvist fina album Memo och Jocke Bergs vackra soloplatta Jag fortsätter glömma.
Kent Nyberg, designer:
MI: Fanns det några svenska referenser när du klev in på scenen med Style For Every Mood på 80-talet, eller kikade du helt på t ex engelska situationen?
– Nej, egentligen inte. Jag halkade in lite på ett bananskal och hade ingen större koll på den tiden, men jag tyckte inte att det fanns något svenskt som var inspirerande. Långt senare har jag insett att det gjordes en del bra jazzomslag på 60- och 70-talen. Anders Skog som förutom att vara medlem i Ratata var en up-and-coming art director gjorde bra och annorlunda omslag till bandet. Framförallt med bättre typografisk skärpa än det mesta som gjordes då. Vad det gäller inspiration utifrån så var det inte så mycket den engelska musiksvängen som var ledstjärnan utan mycket annan design inom andra områden, allt från affischer och böcker till förpackningar och reklam. Och grävande i designhistorien, även om det var mycket svårare pre-internet att hitta bra exempel.
Ser du några intressanta svenska omslagsmakare idag?
– Tyvärr inte. Det utpräglat smala och alternativa Kning Disk i Göteborg gör en del fina releaser. Och en del etablerade och duktiga formgivare gör ett och annat fint jobb då och då, men annars känns det inte som att musiken lockar till sig de mest spännande namnen. De verkar hamna på helt andra platser. Nivån på svensk formgivning har dock höjts rejält sedan 80-talet och ligger åtminstone hantverksmässigt på en bra nivå. Men för att göra bra jobb krävs det artister som vill uttrycka något även visuellt och inte minst skivbolag som tycker att det är värt besväret med ”krångliga” formgivare som tänker i andra banor.
Gör du något själv?
– Jag gör i princip ingen musikförpackning längre – kanske mest för att ingen frågar. Men två små jobb (mycket små) som jag är nöjd med är de två albumen åt Addictionproblem, en f d arbetskamrat som har börjat producera intressant elektroniskt musik, från 2018 och 2021 – den första mer beats-orienterad/klubbig, den andra mer atmosfärisk.
Henrik Walse, designer:
MI: Hur började det för dig med omslag?
– Jag gick en utbildning med grafisk inriktning på slutet av 80-talet. Började där att göra demokasettsomslag till kompisar. Flyttade sedan till Lund och fortsatte hjälpa kompisar. Första riktiga omslaget måste varit till Satanic Surfers.
Stor fråga, men dock: Hur känns läget för skivomslagen som konstart 2022?
– Jag tycker nog att omslagen håller jäkligt hög nivå nu. I alla fall indieartister. Alla kan ju grafisk form nuförtiden. När det gäller mainstreammusik, så är det ok, men inte lika bra som på 1970-80 talet. Orättvist att jämföra i o f s, då man på den tiden hade större budget till fotografer och grafiska formgivare. Jag menar skivorna på den tiden sålde ju fysiskt i miljoner. Men det beror ju på vad man gillar också. Jag älskar superprofessionella omslag från 70-80 talet lika mycket som omslag gjorda av nån amatör. Är ofta förtjust i när det blir så där unikt och ”fel” som det bara kan bli när någon som inte kan har gjort omslaget.
Vad gör du närmast?
– Jag har lämnat musikbranchen lite. Gör vissa jobb som jag brinner för, eller om det finns ok budget. (Walse har bl a gjort Veronica Maggios senaste album – MI:s anmärkning)
Det bästa omslaget av dina egna?
– Jag tycker inte om att titta tillbaka på mina egna omslag. Jag är en sån som aldrig känner mig nöjd med något. Bäst blir det alltid när man får helt fria händer och superbegränsat med tid.
Weeping Willows ”After Us”, bolaget Kning Disks ”Ceremony” med Anna Von Hausswolff, Joakim Bergs ”Jag fortsätter glömma.”
Pär Wickholm, designer:
MI: Hur blev du omslagdesigner?
– Jag blev punkare 1978 när jag var 12 år. På den tiden startade de flesta egna band, arrangerade konserter, och gjorde fanzines. Jag hade fått ett gammalt ljusbord och en hög med gnuggbokstäver av en kille som var ihop med min mamma just då. Han var chefredaktör för en båttidning. Så det föll sig naturligt att jag gjorde affischer, skivomslag och en massa annat i äkta DIY anda. Sen utbildade jag mig inom repro- och tryckbranschen och jobbade med repro i många år, innan jag började plugga formgivning på Forsbergs skola, som var nystartat i början på 90-talet. Direkt efter skolan fick jag jobb som inhousedesigner på skivbolaget EMI, som då var störst i branschen. Efter 2 års intensivt arbete så slutade jag självmant och startade därefter min egen formgivningsbyrå.
Hur summerar du klimatet för konstarten omslagsmakande 2022?
– Trots att själva känslan av ett omslag decimerats, eftersom det för de flesta konsumenter enbart är ett litet frimärke i en streamingtjänst, tycker jag att klimatet känns vitalt. Ibland kan det kännas lite som att vi är tillbaka till början av punkåren och DIY-andan. Det finns väldigt lite ekonomi i att göra skivomslag, så man måste vara kreativ på ett sätt som utmanar, och det skapar också nya möjligheter att formge fina omslag.
Ser du några unga löften?
– Jag måste erkänna att jag har dålig koll på vad de yngre duktiga formgivarna heter. Jag köper iofs fortfarande mycket skivor, men inte alls på samma sätt som förr, och streamingtjänsterna för musik är helt usla på att ge information om vem som gjort vad på ett album. Men det finns många små nischade skivbolag i Sverige som har väldigt många snygga omslag i sin katalog. Men jag vet inte om det är yngre förmågor som ligger bakom det. Jag tänker bland annat på Kning Disk, Höga Nord Rekords, Flora och Fauna.
Vilket omslag av egna är du mest stolt över?
– Svårt att välja en av alla mängder med omslag jag gjort, men det finns några som betytt mer för mig. I mitt mångåriga samarbete med Thåström blev det flera omslag jag är stolt över, kanske mest Centralmassivet. Samma sak med Weeping Willows, ska jag välja en bland deras så blir det albumet After Us. Jag gjorde även en stor CD-box med Evert Taubes samlade musik ihop med A&R legenden Kjell Andersson. Den vann vi en grammis för.
Vad syns härnäst/senast?
– Några spännande album jag jobbar med nu är inte officiella ännu, så jag väljer några musikrelaterade böcker. Håkan Lahger har precis skrivit klart en biografi om Eldkvarn, som även sammanfattar det senaste åren då bandet legat i träda. Journalisten Anders Mårtensson har skrivit en stor bok om musikerna och människorna kring Asbury Park och Bruce Springsteen. Den kommer ut i samband med att Bruces debutalbum firar 50 år i början av januari 2023. Snyggt fotograferad av Jörgen Johansson som tyvärr gick bort 2019. Sen har jag en handfull egna musikrelaterade bokprojekt som jag gärna återkommer om.
Lars Nylin
Collaget övre raden: Lykke Li ”Eyeeye”, Rebecka Törnqvist ”Memo”, Ratata ”Äventyr”. Nedre raden, The Creeps ”Blue Tomato”, Veronica Maggio ”Och som vanligt händer det något hemskt”, Pugh Rogefeldt ”Ja dä ä dä”.
