Skivrecensioner, nyheter, intervjuer och tips från traditionella musikmagasin för en allt mer tynande tillvaro. Hur mår egentligen populärmusikjournalistiken 2022? MI tar tempen och frågar ett antal experter.
Några program på P3 och P4, tidningen Gaffa, bloggar, några genretidningar på webben, och här och där inslag i riksmedia – men då med merparten av innehållet bakom betalvägg.
Hösten 2022 är svensk populärmusikjournalistik vid sitt minsta omfång sedan början av 1980-talet.
Är det ett tidens tecken och det kommer att fortsätta så? Eller kan det hända saker framöver som åter ger oss mer läsning om nuets musik: nyheter, tips, fördjupning?
MI har talat om detta ämne med några som levt i och med svenska populärmusikmedier och i vissa fall gör det även nu. Dels profiler från musikjournalistiken i sig, men också branschpersoner med tankar i ämnet.
Vi frågar oss kort sagt:
Finns det plats för, och behov av, traditionell musikjournalistik i en brusande, trendande TikTok-era?
Men först en kort tillbakablick till hur det såg ut när svenska medier på allvar började omfamna pop och rock, vi får då gå mer än fyra decennier tillbaka i tiden.
I början av 1980-talet exploderade intresset för svensk populärmusik. Inte minst för svensk populärmusik på svenska språket.
60-talets schlager och pop hade några överlevare, 70-talets progg, poesi och punk hade fött ett antal nya begåvningar. Inte minst skapade fanzinevågen myriader av skribenter. Med 80-talets ankomst briserade allt. På hösten 1980 var topplistorna en salig mix av ABBA, Ebba Grön, Eva Dahlgren, Ulf Lundell, Dag Vag och Gyllene Tider. Det blågula har från detta alltid funnits i fokus. Samma med musikmedia.
Populärmusikjournalistiken hade sedan 60-talet gått från branschnyheter i MI-föregångare som Show Business, över idoldyrkan i Bildjournalen och Poster, till analys av en ny kultur i Musikens Makt och från just 1980 tidningen Schlager.
Inte minst hade kvällstidningarna valt att viga alltmer plats åt rock och pop. Expressen var först redan på 1960-talet, under 1970-talet blev Mats Olsson i Expressen och senare även olika skribenter på Aftonbladet källor för ett populärmusikskrivande som rentav påverkade topplistorna. På 80-talet blev populärmusik så centralt att dagstidningar vigde specialbilagor åt ämnet.
Därefter följde några decennier när tidningstitlarna och skribenternas namn skiftade, och även anslaget, popjournalistiken blev ofta en liten stjärnkult i sig.
Men oavsett anslaget fanns alltid musikjournalistik som rapporterade, tyckte, tipsade, påverkade.
Detta förändrades drastiskt med internet och ställdes helt på huvudet med sociala medier. Från millenieskiftet ändrades allt.
Inte bara musiken påverkades av paradigmskiftet. Även tyckandet skiftade helt. Vi blev våra egna musikjournalister. I det ökande bruset behövde vi inte längre gå till tidningar för att få tipsen om det senaste.
Vi hittade tipsen hos vakna vänner, hos bloggar av skiftande storlek, hos artisterna själva. Möjligen fann vi nyheterna hos tidningar. Men då via inlägg från dessa på Facebook eller Twitter. Konsumtionen av innehåll förändrades i grunden, och så även artisterna. En överväldigande majoritet av dessa klev in i mönstret. Av ren självbevarelsedrift, eller för att man helt enkelt älskade kommunikationen med sina fans. Som nu inte behövde ske via en journalist.
Till sist hade marknaden för tryckta tidningar raderats ut, parallellt som de medier som fortsatte att bevaka gjorde det bakom betalväggar på nätet.
Processen skyndades bakom kulisserna på av att skivbolagen inte längre köpte annonsplats i tidningar för att berätta om nya releaser, denna information fick man ut gratis på andra sätt.
2022 är vi vid ett läge där situationen på 80-talet är jämförbar på vissa punkter – aldrig har det kommit så mycket ny musik – men väsensskild på andra.
1980 hade inte ens Cd:n eller parabolantennen anlänt. Nu finns tech med i bilden på de flesta punkter och även i populärmusikjournalistiken.
Redaktörer och medarbetare på de flesta musikredaktioner har egna kurerade spellistor på Spotify eftersom tastemaker-rollen blivit en av de viktigaste i det stora flödet av ny musik. Störst bland spellistor är dock Spotifys egna. Listan It’s Hits Sweden har nästan 650 000 följare.
I konkurrens med, eller kanske som komplement till, de kurerade spellistorna finns streamingtjänsternas algoritmer som räknar ut vad du egentligen kan tänkas vilja lyssna och titta på härnäst.
Yngre generationer vill inte vara passiva lyssnare utan använder musiken till att skapa sitt eget innehåll på TikTok och YouTube. Det påverkar topplistorna i mycket högre grad än vad recensenternas åsikter gör.
Intervjuer får vi i poddform och den artist som inte blir tillfrågad om att gästa kan alltid starta sin egen podcast.
Starka åsikter får journalister gärna ha i krönikeform, så att texterna kan generera stort engagemang på sociala medier och därmed dra in läsare till nyhetssajterna.
Den djupare analysen har i större utsträckning landat på plattformar för den specialintresserade: i böcker, tv- och radiodokumentärer och egenproducerade poddar.
Är det nya landskapet här för att stanna eller kan det skifta igen? MI har lyssnat på vad andra säger om saken.
Längre ner: Några röster om svensk musikjournalistik 2022
Längst ner: Liten svensk musiktidningsnostalgi
Några röster
Jan Gradvall, musikjournalist sedan 1980-talet. Idag på bl a DI Weekend och i TV4 Nyhetsmorgon:
Finns det intresse för och behov av traditionell musikjournalistik i TikTok-eran?
– Definitivt. Vi upplever just nu en storhetstid för musikjournalistik även om många hävdar motsatsen
Men man måste förstå att journalistiken och dess förutsättningar har förändrats. Den gamla musikjournalistiken, särskilt recensioner, började minska i betydelsen när internet tog över runt millennieskiftet. Om det fanns stort intresse bland läsare att läsa om musik skulle dagstidningar satsa på det. Det gör de inte. Intresset blir mindre och mindre.
– Däremot görs det fantastisk musikjournalistik i dag för tv, streaming, radio, poddar. På 1980-talet kunde man inte ens fantisera om att det skulle göras så bra serier och filmer som ”Hård rock på export” eller ”Get back” eller ”Summer of soul”.
Vad följer du för medier idag?
– Den bästa musikjournalistiken hittar jag antingen i musikpoddar som ”Song Exloder”, ”The well of sound”, ”Broken record”. Eller i traditionella dagstidningar som New York Times, Financial Times, The Guardian. När de skriver om musik är det alltid med hög densitet av fakta.
– Tech och pengar är också en stor del av musiken i dag, gamla musikmagasin har inte fattat det, men dagstidningar har den helhetsbevakningen. Streamingtjänster har också väldigt bra musikdokumentärer.
Vad tror du händer framåt?
– Jag tror den mest relevanta musikjournalistiken ännu mer kommer att flytta över till ljud och bild. Titta hur det ser ut på din buss eller t-bana till jobbet. Alla sitter med sina mobiler och lurar. Det är även där musikjournalistiken måste vara. Det finns heller inget centrum i musiken längre, alla lyssnar på olika saker. Det är också intressant att det parallellt med denna utveckling finns stort intresse att läsa om musik i bokform.
Anders Hvidfeldt, musikskribent Aftonbladet 1980-tal:
Om läget:
– Kan egentligen bara tala för mig själv, och möjligen för mina vuxna söner och döttrar (allihop färgade av att ha en farsa som var just musikjournalist…). Jag saknar nöjesjournalistik som den var på 1980- och 1990-talet och en bit in på 2000-talet. Jag saknar längre intervjuer med både intressanta debutanter och veteraner, jag saknar granskande journalistik om musikbranschen, jag saknar heltäckande recensionsverksamhet som den såg ut en gång i tiden. Och jag är naiv nog att tro att det faktiskt finns ett intresse och ett behov av det.
Läser själv:
– I svensk media slukar jag det lilla som trots allt görs emellanåt i främst Dagens Nyheter och Aftonbladet (Markus Larsson, Håkan Steen i fredagsbilagan). DN har ju i alla fall ibland längre intervjuer med aktuella artister, och är den enda dagstidning som fortfarande håller fanan någorlunda högt när det gäller recensioner, även det kunde vara betydligt mer. Utöver det dammsuger jag all pop/rockjournalistik – och musikjournalistik i stort – som finns i brittiska dagstidningen The Guardian. Prenumererar på svenska Lira, en alldeles förträfflig tidning, men där är ju fokus på folkmusik och jazz. Skulle önska att det fanns en Lira för pop och rock.
Kan det förändras?
– Kan inte tänka mig annat än att alla hundratusentals som hänger på festivaler som Way Out West eller går på alla konserter som står som spön i backen nu efter pandemin även skulle vilja läsa om artisterna de ser live eller Spotify-lyssnar på. Såklart krävs en massa kapital och marknadsföring för att starta en ny kvalitativ tidning eller en sajt om pop och rock. Önskar att någon vågade satsa.
Emma Thimgren, musikredaktör Nöjesguiden:
Finns det intresse för och behov av traditionell musikjournalistik i TikTok-eran?
– Självklart! När runt 100 000 låtar laddas upp på streamingtjänster som Spotify varje dag har musikjournalisternas roll som grovsortering aldrig varit viktigare. TikTok är inget undantag, där trender föds i kanske snabbare takt än någonsin. Att vi fått en ny plattform för att upptäcka ny musik bör ses som en potential istället för ett hinder. Det är synd att musikjournalistikens roll ständigt ska ifrågasättas vid varje förändring. Det ser jag inte inom andra kritikområden. Att branschen är ständigt föränderlig är ju dess grundvillkor och det som är så fascinerande. Musik är ju fortfarande musik oavsett hur den sprids eller låter. Men ska musikjournalistiken vara relevant gäller det också att den hänger med i utvecklingen och fångar upp det senaste, så att det fortfarande finns läsare som vill ta del av innehållet. Skepticism till nya trender trillar lätt över i elitism.
Maria G Francke, tidigare musikjournalist på bl. a Sydsvenskan:
Finns det intresse för och behov av traditionell musikjournalistik i TikTok-eran?
– Frågan är vad ”traditionell” är, men jag tror på djuplodande intervjuer, reportage och analyser kombinerat med tips och favorit-listor från profiler vars smak man lärt känna och kan stångas mot. Däremot – halvlånga recensioner av album inte alls ger mig lika mycket som förr. Detta dels för att jag är trött på genren, och dels för att jag inte lyssnar på album på samma sätt som tidigare utan trots en stor skivsamling håller på och gör spotifylistor med blandat innehåll efter olika teman.
Vad läser du själv?
– Jag följer det inte alls lika mycket som jag gjorde förut, när jag själv skrev om musik. Men jag tycker om att läsa Andreas Lokko, Fredrik Strage och Jan Gradvall som fortfarande skriver på ett prövande och nyfiket sätt. Se där en fin triss i herrar!
Kan läget förändras?
– Ja, den som knäcker den frågan…
David Mortimer-Hawkins, A&R, Sony Music
Finns det intresse för och behov av traditionell musikjournalistik i TikTok-eran?
-Intresset för det vågar jag inte svara på, mer än att jag personligen saknar musikbevakning som Q, Sonic och i kvällstidningar. DN är fortfarande bra i sin bevakning av musik tycker jag. Även om TikTok vuxit till att bli det fenomen det blivit vet jag inte om det innebär musikjournalistikens död – jag tror spontant inte de står i motsatsförhållande till varandra.
Vad läser du själv?
– DN, Gaffa i Sverige, NME, Guardian, Prog (!) och mycket rockpress från UK. Poddar som Strage och Skivsnack, Broken Record, Rockonteurs, Rockhyllan, Rockpodden, Hitfabriken.
Kai Martin Löwen-Åberg, f d artist (Kai Martin & Stick), i dag skribent i Göteborg Direkt:
Finns det intresse för och behov av traditionell musikjournalistik i TikTok-eran?
– Med risk för att framstå som en stofil tror jag det. Det finns en värld utanför bloggar, Instagram och Tik Tok. Initierat material, recensioner (som ju egentligen tjänar som tips och ögonöppnare om de skrivs väl), det vill säga traditionell musikjournalistik, inbillar jag fortfarande lockar. Samtidigt har ju artisterna via just sociala medier själva tagit grepp om sina egna historier (något som kvällstidningarna slarvigt utnyttjar). Men med dem som bas kan ju än vidare historia berättas.
Vad läser du själv?
– Utefter mitt eget perspektiv, som är väldigt lokalt göteborgskt, vet jag att behovet av (och önskemålet om) lokal nöjesjournalistik är stort. Jag blandar högt och lågt, vitt och brett. Göteborg är som nöjessida oändligt stor. Jag ser det som min mission att skildra det, även om jag inte riktigt räcker till. Jag försöker vara öppen för nytt såväl som gammalt, men inser också att jag inte har samma öppna sinne som för 40 år sedan. Men… jag inbillar mig att för att öka intresset ska man både våga skriva om det stora etablerade och det oupptäckta lokala. Rätt så i linje med hur jag själv valt mitt skrivande.
Kristina Adolfsson, förr skribent i bl a Expressen och Nöjesguiden, nu chefredaktör Senioren:
Vad saknar du i modern musikjournalistik?
– Den musikjournalistik som jag stöter på är inte så bra på att förmedla glädjen, sexigheten och livsviktigheten i musik. Den som jag stött på. Den kanske finns, men jag vet det bara inte.
Vad läser du?
– Även om det är tråkigt förutsägbart att allt ska tittas på genom glasögon filtrerade i politisk aktivism så hittar jag ofta något som intresserar i Pitchfork. Följer också NME och The Guardian och läser såklart Andres (Lokko) i Svenskan för roliga formuleringar och för att han håller i fanan för lättsinne och analys.
Vad kan förändra läget?
– Jag önskar att det kom någon som tyckte att musik var hjärtpumpande galet jävla skoj. Och hett drömmande sexigt. När den/dom kommer kanske fråga 1 löser sig.
Jonas Holst, Universal Music Publishing:
Finns det intresse för och behov av traditionell musikjournalistik i TikTok-eran?
– Ja! Intresse och behov finns. Folk som bryr sig tror jag också har eller tar tiden för att ta till sig längre innehåll. Sedan om det är TV, papperstidningar eller online tror jag inte spelar så stor roll.
Vad läser/följer du själv?
– PSL. Många nyhetsbrev, musiktidningar typ Gaffa, Nöjesguiden.
Vad tror du skulle kunna öka intresset?
– Att kvällstidningar börjar bevaka igen. Det breda i dessa, men kanske med smalare artister. Typ ”Oisin Cantwell åker runt i landet” om musik, långa texter, bra bilder. Något sådant skulle vara fint i pop/rock-journalistiken. Just nu är det kanske, som ni är inne på, svårt att nå unga, men jag tror att både unga och äldre fans skulle kunna hitta till en ny form av djupare och längre intervjuer/recensioner.
Bengt Eriksson, musikjournalist sedan 1960-talet, medgrundare av Schlager:
Finns det intresse för och behov av traditionell musikjournalistik i TikTok-eran?
– Ja. Men det är betydligt svårare att svara på frågan om hur man når läsare. De musiktidskrifter som finns kvar i Sverige (med undantag för Gaffa – fast den är smal – och Hifi & Musik) är ju genretidskrifter, om en musikgenre (Rock&roll-magasinet, Opus, Lira…). Tidskrifter om all sorts musik startades ju i en annan tid, en annan tidsålder. Om jag skulle göra nåt sånt, vilket jag inte ska, så skulle det vara en musiktidskrift på nätet, med skriven musikjournalistik. Men som också utnyttjade nätets fördelar med länkar och ljud. Dessutom, vilket jag tycker är konstigt att så få använder sig av, går det ju på nätet att återpublicera (med tillstånd) texter från andra ställen, både på nätet och i papper. På det sättet skulle man kunna göra en mycket innehållsrik nättidskrift. Försök att starta marknadsundersökta tidningar brukar nära nog alltid gå åt helsike, för detta går inte att undersöka. Man vet aldrig vad folk vill ha förrän de får det. Enda sättet att starta en sån här musiktidskrift är att göra det, för att någon verkligen vill starta den. Då kan det gå, om någon fixar finansiering (var? hur?) och bara gör det…
Elin Strömberg, PR- och kommunikationsansvarig Debaser, tidigare bl a cheferedaktör för nu nedlagda digitala musiksajten Popmani:
Finns det intresse för och behov av traditionell musikjournalistik i TikTok-eran?
– Intresset och behovet finns absolut, men jag tror däremot att musikjournalistiken behöver bli mer mångfacetterad och bättre paketerad för att nå ut på samma sätt som den gjort förr. Det är lätt hänt att den skrivna musikjournalistiken upplevs lite platt när olika medier använder sig av samma pressbild och format hela tiden. Något vi arbetade mycket med på Popmani var att varje artikel hade specialdesignat innehåll för sociala medier, vilket såklart tog lite längre tid men det höjde upplevelsen och gjorde oss starka på Instagram. – Vi la även på ljud för att läsarna ska få ett smakprov av vad texten handlade om. Sedan är det alltid en balansgång mellan kvalitet och kvantitet då man algoritmerna på sociala medier också styr mycket. Fler borde kolla på exempelvis Dopest som jag tycker gör ett bra jobb när det kommer till engagemang och innehåll.
Vad följer du för medier idag?
– Jag följer mest kurerade spellistor och internationella musikbloggar så som the Line of best fit och Under the radar magzine. Jag lyssnar även en del på BBC radio 6. I det svenska utbudet tycker jag Kult Magasin och PSL lyfter spännande akter. Dock tenderar jag att hellre läsa mer krönikor och porträttintervjuer än recensioner och nyhetsartiklar, då jag uppskattar när uttrycket och kreativiteten får ta större plats.
Vad tror du händer framåt?
– Jag tror att musikjournalistiken måste utvecklas för att hålla sig vid liv och jag hoppas innerligt på att det kommer dyka upp en ny hungrig musikredaktion inom kort. Det finns ett stort utrymme att fylla och görs det på rätt sätt, med fokus på både det visuella och kvalitet tror jag verkligen att musikjournalistiken kan blomstra igen.
Fredrik Strage, musikjournalist sedan 90-talet, idag återfinns han bl a i DN och i egna podden Hemma hos Strage:
Finns det intresse för och behov av traditionell musikjournalistik i TikTok-eran?
– Med tanke på att det produceras mer musik nu än någonsin förut i mänsklighetens historia tror jag att behovet av någon som sållar, utvärderar och analyserar är stort. Jag inbillar mig också att musik faktiskt låter bättre när jag har läst om den eller lyssnat på en intressant podd. Tyvärr är musikjournalistik inte särskilt kommersiellt gångbar. Och den har förstås marginaliserats. Men när jag exempelvis läser recensionerna på sajten The Quietus, eller reportagen i Sweden Rock Magazine, har jag inget att klaga på.
– Jag håller med formgivaren Alexander Palmeståhl som skrev på Twitter att Andres Lokkos program i P2 var ”ett bra exempel på varför forum där samtal, kritik och praktik om musik inte kan ersättas av en algoritm som ’skräddarsyr en spellista just för dig’. Det enda en sådan skapar är klaustrofobi.”
Tina Mehrafzoon, musikjournalist och programledare P3:
– Jag tror det finns både intresse och behov för traditionell musikjournalistik i TikTok-eran för att kontext ger alltid mervärde. Det är förstås kul att upptäcka en låt via en snygg/kul dansvideo men du kan skryta med kunskap på tja säg musikquizet när du vet vilken låt som samplats i dansversionen.
Några svenska musiktidningar
Show Business (1961-68)
Skrev om tiden stjärnor men också om branschen. Hann inte med i svängarna när popgrupperna tog över i slutet av 1960-talet.
Bildjournalen (1954-1969)
Främst den första legendariska idoltidningen, men central för att sprida livsstilen pop på 60-talet.
Musikens Makt (1973-1980)
Proggrörelsens musiktidning blev med tiden alltmer av anslagstavla för rörelsens radikala Göteborgsgren.
Poster (1974- 1980), Okej (1980-2011 (på nätet från 2006)
En idolexplosion i alla bemärkelser. Men viktig som PR-kanal inte bara för olika former av hårdrock.
Hifi & Musik (1970- )
I hela sin existens en möjlig källa för den som älskar recensioner i parti och minut.
Schlager (1980–1985)
Delvis en fortsättning av Musikens Makt, men framförallt en svensk motsvarighet till brittisk musikpress på 80-talet.
Slitz (1985 – 2012)
Schlager och tidningen Ritz slogs ihop till en tidning som kanske kan jämföras med dagens Gaffa, med nya ägare senare en ren grabbtidning.
Pop (1992 – 1999)
En ny generation skribenter men med ett tydligt arv från Schlager. Ofta navelskådande men stilistiskt bland det bästa som gjorts i svensk populärmusik.
Sonic Magazine (2000 – 2017)
Axlade delvis Pops fallna mantel som seriös musiktidning. Det mest uppenbara offret för skiftet från print till nät av dessa.
Gaffa (2010 -)
Startad i Danmark 1983, i Sverige sedan 2010. Numera den tidning som tar det bredaste genregreppet av svenska medier.
Lars Nylin
Christel Valsinger
