Tre rubrikvänliga nyheter med rötter i den gamla branschekonomin. Samtidigt. MI:s Lars Nylin kastar sig över trippeln med hull och hår.
I en tid där begrepp som AI och TikTok sköljer förbi oss som det mest självklara i livet är bara en sak säker: mogna artister är sällan eller aldrig i huvudroller.
På varje Kate Bush eller Ted Gärdestad går tusentals som helt får lita på old school liveintäkter för brödfödan. Den som tvekar behöver bara slänga en blick på Topp 50 på Spotify.
Därför blir det lite säreget när de få undantagen från bilden av att nya namn helt tagit över kommersen skapar rubriker och gör det samtidigt.
I dagarna har vi en sådan säregen explosion. Parallellt med att Så mycket bättre dragit i gång ny säsong har Allsång på Skansen fått ny programledare. Inte minst har två av den gamla ekonomins överlevare i den nya samtidigt avslöjat att de ska ut på storskaliga turnéer nästa sommar.
Det serveras ett litet pärlband av potentiella mogna vinnare i branschtombolan. Men också förlorare. Eller rättare sagt: överlevare som raskt får återgå till status quo (sic). Det ska bli extremt intressant att följa.
Det har hetat att 2023 ska bli livebranschens stålbad. Hittills tycks inte livesammanhanget helt ha känt igen sig i det påstådda framtidsscenariot. Denna vecka haglade plötsligt livesnackisarna.
Gyllene Tider och Håkan Hellström presenterar nästa år lika mäktiga turnéplaner som någonsin. I småstaden närmast mig kommer båda akterna på besök inom några veckor och det talas om publikmål på 20.000 eller mer vid båda.
På detta ett Sweden Rock i Norje som med en tung start gör även mig sugen på ett besök. Och ett Depeche Mode som öppnar portarna till en global sommar med Coldplay, Elton John och The Boss. Någonstans där ska sedan alla de ”mogna” artister som det syftas på i inledningen klämmas in med skohorn. Det ska bli både intressant och möjligen smärtsamt att följa.
Så mycket bättre kickade igång med en huvudperson som nästan övertydligt illustrerar känslan att den gamla generationen knappast får hjälp på traven, om min beskrivning stämmer. När det väl sker funkar det.
När dansbanden äntligen släpps in i TV4-serien är det visserligen med en karaktär på gränsen till älskvärd karikatyr, Olle Jönsson. One of a kind.
Men Lasse Stefanz bastanta röst visar ändå att det fortsatt finns massor att hämta i generation M som i mogen. Det blir bra TV trots att huvudrollsinnehavarna slog genom när folk fortfarande levde som upplevt vevgrammofonen.
Bara de som sitter vid flaskhalsarna vågar och vill.
Allsång på Skansen faller lite utanför ramarna för resonemanget trots att artisterna i programmet oftast finns inom dem.
Jag kan faktiskt inte minnas den artist som uppnådde ett trendande ramalama på Spotify genom att vara med på Solidens scen. Har det ens hänt?
Här far associationen i en helt annan riktning: En annan källa till brödföda för mogna artister är som bekant att bli mångsysslare i eller utanför musiken.
Frågan är omedelbar: Hur ska Pernilla Wahlgren, svensk mästarinna i branding, dribbla sig runt SVT:s strikta reklamregler?
DET skådespelet blir också mycket intressant att följa.
*
Taylor Swifts nya Midnights har mötts av sorters geniförklaringar. Jag hänger inte med. Risken finns att jag stämmer in på långvariga Swifties cyniska bild av oss som höljde Folklore och Evermore till skyarna och nu alltid vill ha det avskalat lågmält. Eller så har det nattliga tonläget inte tillräckligt av elektricitet och energi för att ta mig till gryningen. Jag lutar åt det senare medan jag ändå hittar storhet i låtar som Snow On The Beach och Dear Reader (som avslutar bonusplattan 3 a m).
*
Bon Iver på Dalhalla strax innan midsommar 2023. En simpel mening blir som poesi bara vid tanken.
*
Med Taylor Swift som dominant på Spotifys topp 50 var det möjligen otajmat att denna vecka generalisera just den listan som rakt genom nya tiden.
*
Albin Lee Meldau kan vara den nya tidens artist som tydligast associerar till det i denna spalt flitigt tjatade ”mogna”. Och han gör det med stor finess.
*
K-pop och det koreanska musikundret på SVT Play är en fyra timmars lektion i ett fascinerande exportland. Att Sydkorea även exporterar klassiska solister i stor skala var pinsamt okänt för mig.
*
Memo med Rebecka Törnqvist och multibegåvningen Johan Lindström är ett högst levande bevis på att albumet som konstart inte är pensionerat. Ett jazzigt popalbum som slår det mesta i två genrer.
Lars Nylin
