Så var det dags. Netflix-serien som skulle gestalta Spotifys grundande, start och framväxt. Det börjar bra, förvånansvärt korrekt, men, allt kraschlandar i en enda stor sörja som får mig att rent fysiskt få ont i magen, å huvudpersonernas vägnar.
I vintras fick jag ett samtal från teamet bakom Netflix-serien ”The Playlist”, som släpptes officiellt den 13 oktober. Serien grundar sig delvis på boken Spotify inifrån, skriven av Sven Carlsson och Jonas Leijonhufvud, men tar storyn vidare ytterligare några steg.
I samband med researchen till serien ville produktionsbolaget Yellowbird veta lite mer kring hur ekonomin bakom streaming egentligen ser ut, hur avtalen är konstruerade, hur mycket en ström är värd, ja, ni vet, alla de där vanliga frågorna.
Vi hade lite dialog och jag försökte beskriva hur det fungerar, varför man inte kan sätta ett fast värde på en ström, att svaret på frågan hur mycket en ström är värd är som att svara på frågan hur långt ett snöre är, men att det ändå historiskt sett har funnits åtminstone lägsta avtalade värden mellan rättighetshavare och Spotify.
Jag skickade över några anonyma skärmdumpar på utdrag från avtal som jag råkar sitta på sedan den tidiga begynnelsen, och tyckte att jag ändå hade gjort något gott, spridit lite ljus kring den ofta ganska komplexa ekonomin kring streaming.
Så här i efterhand känner jag mig nästan grundlurad.
Även om The Playlist börjar bra med ett par riktigt starka avsnitt, där gestaltningen av Per Sundin nästan är det bästa, blir serien sedan allt mer snaskig i sina personporträtt, för att sluta i en komplett kraschlandning. Med en hemsk, hemsk nidbild av Daniel Ek som person, och en helt snedvriden bild av hur musikindustrin ser ut.
Visst, själva upplägget på serien är nyskapande och kreativt, att få se samma händelser utifrån huvudpersonernas olika perspektiv, d.v.s. Daniel Ek, Andreas Ehn, Petra Hansson och Martin Lorentzon, samt Per Sundin i ett eget avsnitt, och den fiktiva artisten Bobbi T som spelas fantastiskt bra av Janice Kavander.
De första två, tre avsnitten gör mig som sagt glatt överraskad. Beskrivningen av hur hela techsektorn såg ut där på 00-talet, känslan, återgivningen av tekniken, framtidstron och de vilda idéerna, gör mig lite varm i hjärtat. Det var precis så det var.
Och avsnittet med Per Sundin, som spelas av Ulf Stenberg, är som sagt lite av en höjdpunkt i serien. Förmodligen tack vare att Sundin alltid varit högst transparent med åsikter och övertygelser, och dessutom varit smart nog att faktiskt träffa såväl skådespelare som team innan för att hjälpa till att skapa en åtminstone någorlunda rättvis bild av sig själv.
Att se Per och ”Per” i morgonsoffan i torsdags var riktigt roligt.
Lika roligt är det inte att se hur Andreas Ehn, Sophia Bendz och Daniel Ek porträtteras.
Under precis den här tiden, åren 2007 – 2009, bodde jag i Stockholm och satt på KTH med mitt avhandlingsarbete om en musikbransch i förändring, samtidigt som jag skrev nyheter och analyser för branschen. Jag diskuterade framtiden i eviga möten, var med i paneler kring hur vi skulle lösa piratproblemen, med STIM, IFPI, SAMI, SOM, Musikförläggarna (eller SMFF som det hette då) och alla ni andra.
På vägen hem från mitt kontor uppe vid Valhallavägen, gick jag förbi piratpartisterna som dagligen raggade röster bland studenterna. Piratpartiet lyckades få över 7 procent i EU-valet 2009, alltså två mandat i EU-parlamentet, något som idag nästan känns som en febrig mardröm.
Jag jobbade aldrig på uppdrag av Spotify under de här åren, men jag rörde mig i utkanterna. Jag träffade Andreas Ehn ett par gånger, hade intressanta samtal med Sophia Bendz, och jodå, jag var med på den där omtalade festen på Berns i oktober 08.
Andreas utvärderar sin egen karaktär bäst själv, när han på Twitter kommenterar seriens märkliga vilja att hela tiden lägga ordet ”omöjligt” i hans mun:
”I’m not sure what it’s a reference to, but I can’t recall ever calling something at Spotify impossible, except, I suppose, DRM that isn’t fake. Also, @MartinLorentzon’s motto was ”problems are no problems”.
Sophia Bendz gör helt rätt i att strunta i serien, som mest porträtterar henne som en partyprinsessa och inte som det marknadsföringsmässiga och affärsmässiga geni hon är.
Petra Hansson får dock stundtals ta emot den cred hon ska ha, för sitt tidiga arbete i att balansera techvärldens drömmar med musikbranschens vid den här tidpunkten ganska rigida inställning.
Men, efter att Martin Lorentzon porträtterats som en okontrollerad, gamblande halvgalning, blir det kortslutning, blå skärm, snurrande badboll, syntax error i The Playlist.
I någon slags fiktiv framtid har artisterna gjort uppror, de går ut som pöbeln på gatorna runt om i hela världen, i stora demonstrationer som nästan liknar krigsscener.
En förklarande skylt säger att det är Washington DC, år 2025, och Spotify står inför den amerikanska senaten för att förklara varför de inte bryr sig om artisterna. Daniel Ek framställs som en girig maktfullkomlig despot, som bara är ute efter att skinna musikskaparna.
När jag ser det sista avsnittet börjar jag successivt känna att något inte står rätt till. Jag inser vad det är, jag mår fysiskt dåligt. Jag har ont i magen. På riktigt.
Det är så hemskt. Så många sakfel och personpåhopp att jag kommer på mig själv att ropa NEJ, rakt ut flera gånger.
Jag klarar inte ens av att se hela det sista avsnittet på en och samma gång, jag måste gå ifrån. Trots att jag alldeles nyss släppt en rapport på by:Larm som alldeles tydligt visar just hur många artister som är missnöjda med sina intäkter från streamingen.
Därav min stora besvikelse. Det här hade kunnat bli så bra, det började ju så bra, men:
1) Det är alldeles för tidigt att teckna den här historien tror jag, vi är ju mitt uppe i den, det här är ju för bövelen fortfarande en arbetsvardag för de flesta.
2) Även om personporträtten ibland är anmärkningsvärt lika, tack vare fenomenala skådespelarinsatser, är påhoppet på framför allt Daniel Ek under all värdighet, anser jag.
3) Bilden av att alla artister blir fullständigt lurade av Spotify är så fel, så fel, så fel, och grundar sig i ren okunskap. I research-arbetet borde man självklart också ha pratat med alla de artister som faktiskt HAR en bra karriär tack vare Spotify, inte de som ropar högst i sociala medier.
4) Yellowbird borde ha lagt mer tid på att förstå den grundläggande problematiken, som inte har med Spotify eller Daniel Ek per se att göra. Även om Carlsson & Leijonhufvud har skrivit en bra bok om Spotify, troligen den bästa, så är de ekonomireportrar, inte musikbranschkunniga.
Det positiva jag tar med mig är Sundin-karaktären, de första avsnittens underbara beskrivning av hur andan var de här åren, Janice Kavanders helt magiska röst och skådespeleri, detaljerna i vissa av de beskrivna händelserna som jag vet är korrekta, och den kreativa dramaturgin/upplägget, korridoren med alla rummen, samma story från olika perspektiv etc.
Men, det som tyvärr ändå tar över för mig efter att ha sett hela serien, är det sista avsnittet, sakfelen som gör att man börjar ifrågasätta en del annat av innehållet, de snaskiga personporträtten som går över gränsen, och den här helt onödiga fiktiva framtidsbilden.
Även om serien avslutas med en tydlig blink att allt är just fiktion, så är det inte riktigt sant. Majoriteten av hela serien försöker ju faktiskt berätta den verkliga historien, och att så markant blanda näst intill bisarr fiktion med ”sanningen” blir för mig svårsmält.
Det var länge sen jag direkt fysiskt påverkades av att se något, men framför allt en del av personporträtten i den här serien gjorde mig illamående, å huvudpersonernas vägnar. Hur är det man brukar säga, upp som en sol och ner som en Hindenburg.
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
