Fem år har gått sedan #metoo svepte över världen och samlade hundratusentals vittnesmål från kvinnor om sexuella övergrepp och trakasserier, på arbetsplatser och i privatlivet. Rörelsen gav oss ett språk, en gemensam berättelse, som ingen längre kan förneka. Men maktstrukturerna verkar bestå.
Det var den 5 oktober 2017 som New York Times publicerade ett reportage om hur filmproducenten Harvey Weinstein utsatt kvinnor för sexuella övergrepp under mer än 20 års tid. Tio dagar senare skrev skådespelerskan Alyssa Milano tweeten som föreslog att om alla kvinnor som någon gång blivit sexuellt trakasserade skrev #metoo i sin statusuppdatering, så skulle vi kanske få ett grepp om omfattningen. Frasen Me Too kom från en rörelse startad av Tarana Burke 2006, för att öka medvetenheten om sexuellt utnyttjade och övergrepp i samhället. Med Milanos uppmaning kom hashtaggen att trenda på Twitter i 85 länder.
De efterföljande veckorna i oktober och november gjordes sedan upprop i flera branscher. Den 17 november gick närmare 2000 kvinnor i den svenska musikbranchen samman och vittnade om sina erfarenheter under taggen #närmusikentystnar.
Sedan dess har fem år alltså gått. Var är vi nu? Blev situationen för kvinnor i musiklivet bättre efter #metoo? Inför skrivande av den här texten frågar jag några kvinnliga artister, låtskrivare och branschpersoner i mitt nätverk om hur de tycker att utvecklingen gått.
Hos några finns en försiktig optimism, främst grundat i en känsla av att medvetenheten om problemen ökat i branschen. Numera vet folk vad i alla fall vad sexuella trakasserier är. ”Det bästa med #metoo är att vi har ett språk kring det”, säger en person. ”Attityder och jargonger har blivit bättre”, menar några artister, som tycker att de möts med en annan respekt. #metoo fick också kvinnor att börja stötta varandra mer och bilda nätverk, vilket flera tycker varit viktigt.
Men det finns också en mörkare bild av utvecklingen.
Eftersom #metoo i så hög utsträckning kom att handla om enskilda förövare och inte om anledningen till att dessa män hamnat i maktpositioner, så har inte så mycket förändrats, menar en person och pekar på att de som anställde förövarna fortfarande sitter tryggt i sina positioner.
Utpekandet av enskilda blev en dominerande del av medias rapportering. Enkla berättelser slår krångliga maktanalyser när det kommer till det breda genomslaget. Även sociala medier premierar personliga historier, svartvit rollfördelning (ond/god) och konsekvenser (avsked! fängelsedom!). ”Maktstrukturer” är visserligen ett ord som förekommit flitigt i rapporteringen kring #metoo, men hur de uppstår och hur vi gör dem mer rättvisa framstår fortfarande som luddigt.
Musikbranschen reagerade ändå ganska snabbt. Genom Musiksverige (då under ledning av Elisabeth Fornelius, tidigare Widlund) förklarades jämställdheten vara organisationernas mest prioriterade uppdrag och ett manifest skrevs som medlemmarna ställer sig bakom (http://www.musikindustrin.se/2017/11/12/metoo-i-musikbranschen/).
Majorbolag och -förlag antog jämställdhetspolicies – om de inte redan hade sådana på plats – vilket gav anställda något konkret att hänvisa till i t ex förhandlingar och diskussioner om arbetsmiljö.
Ifpi, Musikförläggarna och SOM lanserade en rapporteringstjänst för att samla rapportering om kränkningar och övergrepp i branschen.
Men ändå består maktstrukturerna som fanns före #metoo, säger nästan alla jag haft kontakt med. Branschen domineras av män och manliga nätverk och det gör det fortfarande lättare för killar/män att ta sig fram.
Flera omtumlande världshändelser har krävt vår uppmärksamhet på senare år och fortsätter att göra det. Det gör det sannolikt inte lättare att hålla liv i det stora flertalets engagemang i jämställdhetsfrågor.
Men visst kan vi klara att hålla flera tankar i huvudet samtidigt?
Vi måste faktiskt det.
Christel Valsinger
Här kan du läsa om musikbranschorganisationernas jämställdhetsarbete: https://www.musiksverige.org/jamstalldhet
