Med unga kvinnor i startfältet kan även äldre manliga artister ta plats utan att det sammantagna intrycket blir gubbigt. Men deras kvinnliga generationskamrater då?
Numera finns det knappt en festival eller ett tv-program som vill presentera en lineup med bara manliga artister. Det är goda nyheter för jämställdheten och för kvinnor och icke-binära som också vill ha möjligheten att kunna leva på sin musik.
Det gör också att unga, kvinnliga artister står högt i kurs nu. Förhoppningsvis är det en generation som kommer att kunna fortsätta sitt artistskap högt upp i åldrarna, om de själva vill, istället för att tryckas tillbaka av pressen på en viss typ av familjeliv eller den skönhetsnorm som slår så ojämnt beroende på könstillhörighet.
Men det är lite skumt att det jämställda musiksverige så ofta består av medelålders eller äldre män parat med unga kvinnor. Även om det är roligt att se allt fler samarbeten över generationsgränserna så kunde det väl det då och då vara kvinnorna som stod för ”pondus” och killarna för ”ung vitalitet”.
Eller ännu hellre, att kön och åldrar helt enkelt var mer blandade. Unga manliga artister verkar inte behöva några särskilda insatser i musikbranschen, de klarar sig fint ändå, medan kvinnor över 50 tenderar att bli osynliggjorda.
Jag tänker på det när jag tittar på huvudakter på årets svenska festivaler. Där finns t ex The Ark, GES, The Hives, Magnus Uggla, Ulf Lundell, Thåström och The Hellacopters. Däremot är det svårt att hitta kvinnliga artister födda före 1980 bland affischnamnen.
På en, turnerande, festival är de manliga artisterna i huvudsak 40 – 60 år medan de kvinnliga som äldst passerat 30-strecket.
Att den jämställda musikscenen främst verkar innefatta unga kvinnor är rätt så konstigt, eftersom den gubbighet som så många män är rädda att förknippas med, likaväl kan motverkas av att de krokar arm med en kvinnlig artist i samma generation.
Desto roligare, men också lite typiskt, är det att kvinnliga artister nu själva väljer att lyfta fram sina äldre kollegor. I fredags släppte Rebecca & Fiona låten Savannah ihop med Lili & Susie. De två stod på scen ihop redan i höstas under SVT-eventet Save Tonight, med en mashup av Ace of Base-hiten All That She Wants och Oh mama, Lili & Susies genombrottshit.
Att Rebecca & Fiona som själva så ofta varit det enda kvinnliga inslaget på en manligt dominerad scen, lyfter in och upp sina föregångare är så coolt och så rätt.
I vintras aviserade också 90-talsstjärnorna Drömhus, Emilia, Miio och Denise Lopez att de gått samman under namnet Super Femmes och planerar att ge sig ut och spela.
I juni kommer ett album med nytolkningar av Neneh Cherrys låtar, som gästas av bl a Robyn, Mapei, Seinabo Sey, Sia och Anohni.
Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan kvinnliga konstnärskap med några år på nacken hittar ut i offentligheten.
Risken för att en festivallineup kommer att betraktas som “tantig” tror jag däremot ligger en bit bort.
Christel Valsinger
