MI:s Lars Nylin gör en spaning: rockmusiken, allmänt dödförklarad, rör misstänkt mycket på sig. Trendbrott eller tillfällighet, det är frågan.
I en intervju 2018 sa Maroon 5:s sångare Adam Levine: ”Rocken finns verkligen ingenstans. Jag vet inte var den är. Om den existerar har ingen bjudit in mig till partyt.”
Tittade man omkring sig på listorna stämde uttalandet givetvis. Det fanns knappt en rocklåt på topp 100 någonstans i världen. Ett halvdussin genrer trendade mer. Ändå kunde jag den gången inte låta bli att flina till. Det från en akt som fått sin största framgång med låten Moves Like Jagger… Dessutom kom konstaterandet mycket sent. Rockmusiken hade trots allt varit på väg ut som tidsmarkör sedan grungens och britpopens efterdyningar under tidigt 00-tal. Var inte Levine trots allt lite kategoriserande ute i en värld med Twenty One Pilots och Linkin Park?
Saken var dock den att Levine skulle få ännu mer rätt. Flinet blev en skugga. Under pandemiåren har hiphop och electropop slagit bort det sista av rock i populärkulturens front.
När rockmusik överhuvudtaget förekommit i rubriker har det handlat om gamla giganter som i pensionsåldern gästar festivaler. Eller när samma rockpensionärer sålt sina kataloger. Indirekt har olika former av rockmusik också varit ett huvudmoment i vinylhysterin. Men där åter stått som förlorare i vinylköerna när Adele, Ed Sheeran och ABBA bestämt sig för att också dom velat åka vinyltåget.
Allt detta fram till det senaste året.
Har någonting skett, eller är det bara den gamla rockdinosauriern i mig som plötsligt blir naivt förhoppningsfull?
Att rocken skulle komma tillbaka i bemärkelsen unga kvartetter som ensamma fyller fotbollsarenor tror inte ens jag på. Men tecknen på att rockliket ändå lever har radat upp sig de senaste tolv månaderna.
Måneskin blev globalt ett exempel på ett rockband som faktiskt sprängde sig in på topp 50 på Spotify. Att italienarna utnyttjade musikalisk EPO-dopning i form av Eurovision Song Contest är ointressant. Det är faktumet att bokstavligen miljoner bevisligen lockades av rätt stelbent funkrock som fascinerar mig.
På helt andra scener, klubbarna, har det kommit mer och mer av indie, postpunk och bedroom pop som har den heliga elgitarren i fokus. Senast brutalt hypade Wet Leg.
Men intressantare i denna krönika: här i Sverige har rapparna – gangsters eller ej – på sistone varit chanslösa mot rocken på albumlistan. Visst, strömningen för att toppa en albumlista är försvinnande jämfört singelgiganterna, men det är ändå faktum att Sabaton följdes av Ghost och nu The Hellacopters i topp på albumlistorna. Dom två första dessutom med hyfsade placeringar på singlarnas topp 100.
Denna vecka följs The Hellacopers av Red Hot Chili Peppers och kultbandet Meshuggah på albumlistans prispall. Ghost finns fortsatt bara en bit ner med ett album som doftar Dep Leppard och MTV. Ni hör…
Och det kommer mer.
Dom senaste veckornas mest hypade nya svenska akt om vi talar floskeln ”kritikerfavoriter” är inte någon cool potentiell R&B-drottning eller det senaste hiphop-underverket. Den positionen har tagits av ett inte purungt band från Växjö och Värnamo, STRÖM. Det bandet låter AC/DC möta en ung Pugh Rogefeldt som om inget hänt de senaste 40 åren. Energin står som spön i backen. Missa inte om du får chansen.
Om allt detta är en ren tillfällighet? Troligen. Men jag älskar spaningen här och nu. Om inte annat för att ge Adam Levine fel.
Lars Nylin
