Så var dom här igen. Rubrikerna om det som kallas fejkartister och som fått sitt tydligaste ansikte i olika former av chill-akter på Spotifylistor.
När Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet parallellt av ren slump – antas det – fyrade av rubriker i ämnet i helgen såg jag flera kommentarer i sociala medier som insinuerade smått kriminella handlingar. Av de påhittade akterna själva och i det här fallet Spotify.
Men så är det ju inte alls. Det handlar krasst om att maximera intäkter och minimera kostnader. Det äldsta tricket i företagarens vardag. Att smörjmedlet inte är banklån utan blek snabbproducerad bakgrundsmusik, förr kallade vi det muzak, är inget brott i sig, inget bedrägeri.
Däremot så borde Spotify själva vara obekväma med rubriker som: ”DN avslöjar: Svenska fejkartisterna som tog över på Spotify – större än Robyn” och SVD:s ”Fått miljarder spelningar – med påhittade artister”. Och framförallt med att globala medier som Music Business Worldwide tar upp saken.
I båda fallen handlar det om att Spotify fyllt upp sina spellistor med helt eller halvt royaltyfritt material. I de nu aktuella fallen i samarbeten som sjösattes innan börsintroduktionen – med Karlstadsbolaget Firefly respektive med producenten Christer Sandelin – men som skaver extra i en situation 2022 när Spotify gång efter gång hamnat under kontroversiella rubriker.
Det hjälper då bara marginellt att Spotify på senare tid blivit en aning mer transparenta om sina betalningar för rättigheter – 66 miljarder förra året, enligt tjänsten – och rejält förbättrat sin roll som servicetjänst för artister.
Det som fotfolket, d v s akter utan miljonstreaming, minns vid dagens slut är ändå ersättningen per stream och (den usla) chansen att få exponering i viktiga spellistor.
Då blir det rejäla knockouts att en runda till få höra om förment påhittade akter som går raka vägen från en FL Studio till 80 miljoner på Spotify – siffran vald från att jag 2017 intervjuade just Firefly Entertainment för MI sedan en av deras akter nått den nivån utan att jag hört talas om akten förr eller senare. Firefly omsätter i dag 65 miljoner. Dit assisterade av bekanta på Spotify som uppenbarligen slussat in lämplig musik i sådana spellistor.
Det är också där det hela landar: i smartness, moral och etik. Eller i pur egoism om man går till de som fått gräddfil. Varje snabb-producerad chill out-pastisch stjäl givetvis utrymme för någon som lagt sin själ i genren.
Samt ännu en bild av Spotify som en musikerovänlig strömningstjänst. En bild man på andra håll jobbar ihärdigt, och bra, med att göra vackrare.
Utöver detta får ni härifrån denna gång bara en axelryckning över rubrikerna.
Daniel Johansson skriver mer om saken i sin spalt.
*
Pophouse Entertainment signalerar att fokus inte finns på Sverige i satsningen på köp av rättigheter – se separat artikel – men jag kan inte låta bli att grunna på vilka engelskspråkiga svenska artister som kan finnas på bolagets radar. Eller bolagskataloger, för den delen.
*
Veronica Maggio som bågskytt på omslaget till nya dubbelsingeln Höghusdrömmar är en läcker syn för en som tävlat med pil och båge. Det positiva intrycket består efter lyssning.
*
Jag tjatar detta: Missa inte filmen om Ahmadu Jah på SVT Play. Virvelvinden från Sierra Leone skrev om historien för svensk populärmusik. Dessutom har han i sina barn och utökade familj ett helt släktträd av underbar musik: Titiyo, Neneh Cherry, Eagle-Eye Cherry, Cherno, Mabel. Inte minst visar filmen upp ännu ett exempel på närvarande men ändå frånvarande pappa, sällan så väl skildrat som här. Ännu en stark dokumentär av Jacob Frössén.
*
Hanson de Wolfe United tillbaka med ny musik, med Lorne de Wolfe och gitargeniet Jonas Isaksson, en mogen man ryser av välbehag.
*
Taylor Hawkins. Jag mötte honom bara en gång. När han kompade Alanis Morrissette och jag jobbade på hennes skivbolag. Redan då en fenomenal trummis, men också mer. Vi pratade Pink Floyd och Yes, han kom då från ett band influerade av dessa mina favoriter. Trevlig som fan, samma leende som setts bakom Foo Fighters i alla dessa år. Så sorgligt oavsett bakgrunden.
*
I Måttsund utanför Luleå har Tall Blonde, a k a Frithiof Stenvall, skapat ett debutalbum, Ponderosa, som går raka vägen in på svenska indietoppen. Fusionen av 60-talsbeat, neosoul, sentida Britpop och nordnorrländskt vemod imponerar rakt genom. I låtar som Lucky Charm och What’s Your Problem är det av en kaliber som pekar mot Pitchfork, eller var nu sådan här pop når världen numera. Wow!
Lars Nylin
