Om man får tro nyhetsbyrån Bloombergs är Pophouse Entertainment ute på en runda till investerare med målet ta in uppåt hisnande tio miljarder.
Det skulle i så fall inte bara innebära att Sverige får en aktör bland giganterna i fältet. Det innebär också att Europa skulle få en konkurrent till de nordamerikanska tungviktarna i köp av rättigheter.
Marknadsledande Hipgnosis är visserligen Londonbaserat och ägaren Merck Mercuriadis har varit aktiv från brittisk bas sedan över 30 år. Men bolagets största investeringar har hittills ändå skett i USA och Mercuriadis kanadensiska bakgrund gör att åtminstone denne läktartyckare ger den operationen en amerikanska profil. Understruket av samarbetet med The Blackstone Group under senare år.
Därför blir det i många aspekter spännande att se vad Pophouse skulle ta sig för med en summa som i så fall matchar det Hipgnosis hittills spenderat (15 miljarder). Närsynt blir det givetvis ytterst intressant vad man tar sig för på hemmaplan.
Skvallret har gått i ett antal år nu om globala aktörer nyfikna på den nordiska marknaden. Hittills har det ur blågult perspektiv stannat vid att USA-baserade Round Hill förra våren köpte stora delar av Telegrams katalog. Samma år sålde TEN Music Group 1000-talet titlar i sin backkatalog till den nederländsk-amerikanska företagsalliansen CTM/Outlander. Vi har också ett omvänt exempel i att Cosmos Music Group tidigare i år gick in i Ace Records. Det finns några exempel till.
Men i det stora sammanhanget är detta trots allt relativt små affärer. Nu kanske vi får motsvarigheter till de mäktiga köp som gjorts under det senaste året. Sådana som alla sorters media ringer MI för att få kommentarer om.
Undertecknad vill inte skämma ut sig med att sia om konkreta namn vare sig här hemma eller utomlands, men helt klart finns det både enstaka kataloger liksom bolagsditon som oftare än andra nämnts när ämnet kommit på tal efter starten av Hipgnosis 2018.
Skvallret säger också att Pophouses runda handlar om långt mer än katalogköp.
Vi vet nog betydligt mer redan i nästa brev.
*
Arcade Fire The Lightning 1, 2. The revenge of epic stadium indie rock’n’roll. Första singeln på fem år från kanadensarna och allt är som det ska igen. Storslagenheten från Neon Bible, pianomotiven från Suburbs. Precis det jag behövde just nu. Nytt album med titeln We kommer i maj.
*
Dokumentären om musikern, slagverkaren och folkbildaren Ahmadu Jah, pappa till bland andra Titiyo och Neneh Cherry, är både älskvärd och stark. Se Ahmadu av Jacob Frössén finns nu på SVT Play.
*
Thåström är nu 65 och pensionär enligt det gamla tänket. Men vad spelar det för betydelse när han är vitalare än någonsin och 60 är det nya svarta. Är avis på er som redan sett den aktuella turnén.
*
Sista säsongen av Killing Eve understryker att den utöver själva det fräckt skruvade thrillerdramat har ett av de bästa soundtracken i seriehistorien [HBO Max].
*
Hela Sverige skramlar på lördag i Aviici Arena och på SVT. Se, känn, skänk.
*
Jag kommer inte riktigt in i Ghosts nya Impera. Lite för kliniskt pastischförpackat för min smak. Men singlarna Call Me Little Sunshine och Hunters Moon är fortsatt massiva.
*
Stones på Friends Arena i juli? Nej, ändå – det får räcka med den där gången på Ullevi när dinosaurier fortfarande vandrade på jorden.
*
Senare i dag onsdag avslöjas årets vinnare av Musikexportpriset. Missa inte, det blir ruskigt rätt vinnare, kan jag avslöja.
Lars Nylin
