MI:s Lars Nylin ser svagheter i dokumentären om Einár, men betydligt mer av styrkor.
Nyligen såg och uppskattade jag djupt åtta timmar dokumentär med The Beatles i Peter Jacksons Get Back. Trots storheten i den produktionen uppstod ärligt talat ögonblick av träsmak i TV-soffan.
Möjligen är tidsomfånget i Thomas Jacksons (inget släktskap vad jag vet) färska SVT-dokumentär Einár 2002-2021 indirekt ett skäl till att jag reagerar långt positivare än de recensenter jag noterat.
Med 36 komprimerade minuter är summeringen av Nils ”Einár” Grönbergs fascinerande och tragiskt korta livsresa inget man hinner tröttna på. Jag har annars sett tyckare vända formatet mot filmen. ”Ytligt och onödigt misslyckande” skrev GP, ”Ett mindre haveri” är ett av flera negativa omdömen i Expressens recension. Själv summerar jag intrycket: korthugget, men intensivt och starkt.
Expressens recensent vänder sig i sin sågning mot det som INTE finns i Einar 2002-2021. Där finns extremt lite av följdfrågor och uppföljning. Folk i Einars omedelbara omgivning får ostört rabbla spontana tankar om sin mördade vän.
Expressen ser det exempelvis som ett haveri att producenten Straynané i dokumentären inte ifrågasätts när denne berättar hur han sagt till Einár efter den famösa kidnappningen år 2020: ”Om det är något du vill säga – gör det genom en låt, och gör det bra.” Det anser tidningens tyckare var att uppmana till våld.
Jag kan också tycka att dokumentären kunde ha blivit mer än i princip en summering av Einárs liv genom tonåren. Det blir väldigt fokuserat på rapparen Einár, människan Nils klaras av i några få citat och tillbakablickar till LVU-hem. Framförallt saknas bilder av det sammanhang som så uppenbart färgade Nils/Einar i slutet av hans liv: gängsammanhanget och dess förenklande symbol gangsterrappen.
Det enda undantaget är intervjuerna med journalisten och författaren Diamant Salihu. Denne personifierar analysen av sammanhanget, inte minst efter hans starka fjolårsbok Tills alla dör. Men det finns hos Salihu ändå ett tydligt utifrån-titta-in-perspektiv. Det hade varit oerhört intressant att åtminstone få höra några tankar från de miljöer i ”orten” som så i grunden skickade Nils Grönberg mot avgrunden.
Men alla som gripits av ödet Einar ska definitivt se dokumentären. Den lämnar många tankar efter sig. Själv var jag en sådan som dagarna efter mordet av respekt besökte mordplatsen och Enskededalen för att lämna blommor.
Mig skakar dokumentären om rejält, trots sitt korta rapsodiska format och svaga punkter.
*
På Instagram skriver Straynané riktat till Expressens recensent om insinuationen att han skulle ha uppviglat till våld genom att uppmuntra Einár: ”Vad får dig att ta mina ord som en uppmaning till våld?” Han avslutar: ”Väldigt många svenska rappare är inte sk. gangsterrappare och alla vi kreatörer runt artisterna är bara musikproducenter, videoregissörer etc. Vanliga människor som tycker att gatuvåldet är hemskt …”
*
Restriktionerna för event lättar en aning i Regeringens senaste besked. 500 som maxtak blir 500 per sektion inomhus, med krav på vaccinbevis. Men gäller detta endast för sport? Är musiken kvar vid 500-taket trots att det i många fall handlar om exakt samma arenor? Många tolkade beskeden så på måndagen. Jag vill inte tro att regeringen gjort den distinktionen. Har man gjort det seglar det upp i topp av märkliga beslut under pandemin.
*
Live har troligen ingen nytta av 500 per sektion. Förberedelsetiden är för lång för snabba omställningar likt sportens. Det är principen det handlar om.
*
Idrottsgalan i TV4 har gissningsvis en tittande snittålder på plus 50. Men artisterna är aldrig över 30. Samma märklighet varje år:
Lars Nylin
