Peter Jacksons åtta timmar långa dokumentär ”The Beatles – Get Back” är lika mycket en skildring av mänsklig kreativitet, som av världens största popband. MI:s Christel Valsinger är hänförd.
Kanske beror det på att musikbranschens framtid så ofta beskrivs i termer av artificiell intelligens, algoritmer och annan nydanande teknik, som tidsresan till den analoga eran i The Beatles – Get Back gör mig så upprymd?
Jag är inte teknikfientlig. Jag tror inte att slaget om musikens framtid står mellan människa och maskin. Men ändå. Ibland tycks det som om vi människor lider av dåligt självförtroende i förhållande till vad maskiner kan göra. Det är ju lätt hänt. När det kommer till snabbhet och kvantitet framstår våra hjärnor som gamla tröskverk i förhållande till digitala processorer.
Men musik som betyder något, som skakar om, lyfter, rumlar runt i lyssnaren, behöver inte ha skapats snabbt och effektivt. Den föds ur slump, ur humör, ur ändrade planer. När Paul McCartney genom envist riffande och nynnande frambringar grunderna till låten Get Back, så är det för att John Lennon är sen (“Lennon’s late again”). Storverk kan skapas i mellanrum.
Att tragglandet och sökandet efter en väg framåt för bandet stundtals måste känts hopplöst, har heller ingen betydelse för människorna på Londons gator som glatt överraskade vänder blickarna upp mot den tak-konsert som till sist blir av och som blir bandet sista spelning. De nya låtarna får såväl tanter och farbröder som unga coola tjejer med massor av ögonskugga, att lysa upp.
Trots att dokumentären fångar bandet i en tid som inte är så långt ifrån uppbrottet, blir jag stärkt i min tro på den mänskliga förmågan att skapa. The Beatles må vara världens största popgrupp genom tiderna, men liksom alla andra band sitter de på stolar i en replokal och gäspar och tragglar och tramsar för att hålla humöret uppe. Det gör mig genuint lycklig.
Sen måste det ju också sägas att regissören och producenten Peter Jackson gjort ett mästerligt arbete med klippningen. Det är en njutning att få se så mycket, att komma så nära. Ringos tålmodiga uppsyn bakom de handduks-dämpade trummorna. George Harrison som har så mycket inom sig som måste få komma ut i soloskrud och snart ska få göra det. Yoko Onos hårman ständigt tätt intill John Lennon. Det kreativa lyftet när Billy Preston ansluter sig till sessionerna och spelar orgel.
Trots det långa formatet finns det ett släktband här till hur dagens fans skapar band till artister: genom det upplevt autentiska innehållet på sociala medier. Liksom i en Instagram Story behöver det inte vara verkligheten vi ser i Get Back, bandmedlemmarna kan ha anpassat sig till att det finns kameror och mikrofoner i rummet. Men känslan vi får är äkta. För mig innebär det att jag för första gången upplever att jag kan skapa mig en egen relation till The Beatles. Som inte handlar om pophistorisk tyngd, eller om andra människors beundran. Drygt 40 år efter deras uppbrott föds jag som fan.
Jag kommer heller inte ifrån känslan att The Beatles – Get Back kommer att ha en påverkan på musikbranschen 2022. Om det är i form av ett, ännu en gång, nyväckt intresse för the fab four, eller om det är någonting i berättarformen eller den kreativa processen som kommer att sätta spår, vet jag inte. Bara att den här känslan av att ha varit med om något stort, som dröjer sig kvar efter att de åtta timmarna är över, den måste betyda något.
