Musikindustrins Lars Nylin om året när NFT och TikTok samsades med miljardaffärer kring gamla rockhjältar. Men också favoritreleaserna från 2021.
Slabang! Nyheten kom i förra veckan att Midemmässan i Cannes nästa sommar har ställts in sedan ägarna kastat i handsken. Jag hörde då för mitt inre ljudet av en dörr som slutgiltigt slängdes igen med ett ljudligt brak. Dörren bakåt i tiden mot den forna branschen. Slabang!
Midem har visserligen på sistone haft sitt inslag MediaLab som i högsta grad haft fokus på AI och allt annat vad som hör ny tech till.
Men symboliken i att mässan dit man på 1960-talet åkte för att handla med själva kärnan, låtarna, hade spelat ut sin roll och tröttnat blev ändå smått fysisk, gick att ta på.
Då kom den gamla eran tillbaka med full kraft.
I en tid när samtalsämnen vid en Zoom-lunch ofta är TikTok, NFT, liveplattformar och investeringar i låtar knappt skapade var namnet högst på dagordningen nu plötsligt Bruce Springsteen.
Några veckor tidigare hade representanter för media sökt mig för att bolla värdet i att The Beatles var på allas läppar under Disney +-serien Get Back. Drygt 50 år senare var bandet från Liverpool sprängstoff.
Nu ringde mobilen igen kring ett musikfenomen med nästan lika lång historia.
Det var 1972 som Bruce Springsteen tog bussen från New Jersey med en lånad gitarr på ryggen. Han landade hos Columbia Records på Manhattan och skrev ett kontrakt som han nu, sent 2021, sålt för motsvarande 4,5 miljarder – möjligen 5 om man ska tro senare uppdateringar kring affären.
Med all rätt undrade mina vänner journalisterna: vad tusan är detta? Tina Turner, Bob Dylan, Neil Young och nu ännu mer pengar för The Boss, vad händer?
Jag hade lust att svara att orsaken är så enkel som att musik åter anses värt någonting.
Detta exempel med Springsteens master- och låtkatalog är givetvis på extrem, möjligen galen nivå, det inser även en branschromantiker som jag. Men likväl är det illustrationer av att tänket för 15 år sedan att musik skulle vara gratis och distribueras av pirater, att det är borta, utraderat. Inte ens nervösa musikkrönikörer på dagstidningar tycker i dag annat.
Men riktigt dit sökte jag mig inte i försöken till förklaringar. Det fick ännu en gång bli summeringen att det handlar om en kombination av faktorer som spänner från det spektakulära – att investerare har penningpåsar av en storlek inte tidigare kända av musiken – till det torra faktumet att det i USA troligen är gynnsamt att sälja just nu av skattetekniska skäl. Addera faktumet att Springsteen ändå är 72 år och det kan vara rimligt att sälja, sansen i prislappen i sig får andra bedöma.
Men oavsett detta: att 2021 slutar med att jag diskuterar Springsteens privatekonomi och The Beatles historiska arv är sett i perspektiv av de senaste åren smått sanslöst.
Detta förmodades bli året när den nya tiden slutgiltigt var här med högteknologiskt buller och gång. Året när jag möjligen skulle känna mig helt vilse i pannkakan, yngre läsare får Googla den skrivningen.
Istället detta.
Men troligen säger detta bara en enda sak: musikindustrin är mer diversifierad än någonsin och spännvidden kommer bara att öka. Den långa svansen bara växer, blir alltmer skiftande.
Jag blir på kuppen lätt förvirrad och tilltufsad, medges. Men det tar jag så gärna. Möjligheterna känns så ohyggligt många fler än problemen. Rider vi bara ut det nuvarande tillståndet på hälsofronten så håller inte ens floskeln ”The sky’s the limit”.
Det går att nå högre än så när vi talar om musikindustrin som helhet.
God jul och Gott nytt år från oss på Musikindustrin.se.
*
Min musik 2021:
Utländska album:
1.Nick Cave & Warren Ellis – Carnage
På tal om DÅ och NU. Få eller inga bygger så levande broar mellan 1970-tal och 2020-tal som denne australier. Ett av hans starkaste album i karriären.
2.Adele – 30
En fabulös och rörande historia om splittring och att resa sig igen. Med några av Adele Adkins bästa låtar. Lite trist att hon lade beslag på världens vinylpresserier bara…
3.Sam Fender – Seventeen Going Under
Denne engelske uppkomling gick länge under mitt radar. Nu blir ha kvar där för evigt. Tidlöst tonårstrauma i ljuvliga popkläder.
4.London Grammar – Californian Soil
5.Big Red Machine – How Long Do You Think It’s Gonna Last
6.The War On Drugs – I Don’t Live Here Anymore
7.Alison Krauss & Robert Plant – Raise The Roof
8.Tori Amos – Ocean To Ocean
9.Mdou Moctar – Afrique Victime
10.Billy Bragg – The Million Things That Never Happened
Svenska album:
1.Ossler – Regn av glas
Det kunde lika gärna ha varit en film om att resa i ett pandemins Europa. Det är en platta som förmedlar lika många intryck som de mest sepiafärgade bilder.
2.Thåström – Dom som skiner
Joakim Thåström i ett delvis nytt format, mjukare, mer poetiskt, någon gång smått jazzigt. Och helt ljuvligt trots de ibland svarta novellerna.
3.Sarah Klang – Virgo
Även här en gradförändring, mot något större och bredare. Det är hög tid att Sarah Klang blir en exportvara.
4.Pernilla Andersson – Samma dag som Elvis
5.Snoh Aalegra – Temporary Highs In Violet Skies
6.David Ritschard – Blåbärskungen
7.José Gonzáles – Local Valley
8.Pascal – Fuck Like A Beast
9.Agnes – Magic Still Exists
10.Linn Koch-Emmery – Being the Girl
Låtarna:
1.Adele – To Be Loved
2.Nick Cave & Warren Ellis – Balcony Man
3.Thåström – TOLEDO
4.Taylor Swift – All Too Well (10 Minute Version) (Taylor’s Version)
5.Louise Hoffsten – Don’t Wanna Lose You
6.Mogwai – Ritchie Sacramento
7.Phoebe Bridgers – Day After Tomorrow
8.Sharon Van Etten & Angel Olsen – Like It Used To
9.Wet Leg – Chaise Lounge
10. Strand of Oaks – Carbon
