En tillbakablick på 90-talet under ett avsnitt av TV4:s ”Så mycket bättre”, får MI:s Christel Valsinger att fundera över musikbranschen förr och nu.
“Vi hatade musikbranschen” sa Andreas Mattsson när han berättade om indiekvartetten Popsicle i lördagens avsnitt av TV4:s Så mycket bättre. Det fick mig att tänka på mitt eget 90-tal. I de musikaliska DIY-kretsar jag rörde mig i som 20-nånting var distinktionen mellan bransch och konst självklar. Den förra kom med något ont, exploaterande, slukande. Så var narrativet. Drömmen om skivkontraktet fanns, men indielabels som A West Side Fabrication och NONS smällde mycket högre än, säg EMI och Warner.
Även om indiescenen är alive and kicking även idag känns den här uppdelningen i ont och gott väldigt långt borta. För generationer uppvuxna med Idol och ett utbud av musikutbildningar som genomförs i nära samarbete med musikbranschen, måste den till och med låta ganska märklig.
Eller tror jag det för att jag tänker utifrån pop-ramen? Att en del av den svenska hiphopenscenen har valt att utesluta den traditionella bransch-kedjan och istället släppt musik med hjälp av sina kompisar, är ju eventuellt en följd av berättelser om hur tidiga hiphopartister fick dåliga deals med skivbolagen.
Med satsningar som Din Musikbusiness (som MI skrivit om här) och Grammis + Fryshuset + You (som MI skrivit om här) är det i alla fall tydligt att det råder ett annat klimat i den kommersiella musikbranschen idag. Det finns en vilja att inkludera, att skapa kontakt och givande samarbeten.
Jag kan inte minnas att det erbjöds något i den vägen under de år jag själv var heltidsmusiker. När indiepopbandet jag ingick i skrev kontrakt med Arcade, hemvist för 90-talets succé Smurfhits, var det med lika mycket upprymdhet som misstänksamhet. Vad skulle hända? Vilka kompromisser skulle vi tvingas till? En av våra låtar på albumet vi gav ut ihop handlade till och med om rädslan för att bli bestulen på kreativiteten.
Texten misstogs av skivbolaget för att handla om kärlek, men vid det laget var vi goda vänner och kunde berätta hur det låg till. PR-avdelningen tyckte det var roligt och spann på storyn i ett pressmeddelande.
Ironiskt nog begärdes bolaget i konkurs något år eller två senare, efter en serie försäljningar och sammanslagningar. Men vårt album hann komma ut och vi fick vara med om en storsatsning. Flera av de vi jobbade tätt med har jag fortfarande fin kontakt med. Ont, gott, svart eller vitt hör inte hemma i den historien.
Att satsa på en musikkarriär innebär risker, det går inte att komma ifrån. Men kunskapsförmedlingen som sker inom musikbranschen idag är en fin sak. En väg framåt.
Christel Valsinger
