Adele övertygar Spotify om att sluta shuffla album. Detta blev en stor nyhet i breda media i helgen. Positivt för oss som fortsatt tror på albumformatet. Men faktum kvarstår: när jag läst rubriken förstod jag inte vad det handlade om – vad är nytt, what’s the fuzz?
Om man har Spotify som premium och alltid börjat ett album med att klicka på första låten har man fått lyssna på låtarna i den ordning som akten önskat.
Men uppenbarligen har inte rätt ordning varit default ens på den betalda versionen av Spotify. Har man valt att istället klicka på den gröna Play-knappen har shuffle gällt. På gratisversionen har det handlat om shuffle rakt genom.
På betalversionen kommer man efter Adeles ingripande nu att behöva aktivt byta till shuffle om så önskas.
Allt detta kan tyckas som en ickefråga eftersom valmöjligheten funnits och kommer att finnas. Att sådana som undertecknad inte ens noterat vad som gällt understryker något som från läktaren kan tyckas extremt banalt.
Men älskar man fortsatt konceptet album finns det – trots att det osar PR-trick om Adeles krav och Spotifys svar – orsak att ge tummen upp för Adele Adkins.
I en tid när toppade album blivit mönstret – hur många tar sig ens till sista låten? – är det trevligt att se en 33-åring kriga för ett tänk som allt oftare känns för evigt pre-Spotify, nästan pre-CD. Oavsett just shuffle är det också fint att se en fixstjärna bry sig om distributionen.
Men faktum är att Adele inte är ensam om att bli salig på albumformatet. Många i hiphop och electro – liksom alla i genrer som metal och indie – arbetar även 2021 med visionen att skapa en helhet. Kanske inte forna tiders LP-tänk med två konceptuella vinylsidor och totalt 36 minuter. Men ändå en ambition om en genomtänkt början, balans i mitten, och ett begåvat slut. Hade inte köerna till vinylpresserierna varit halvårslånga hade troligen albumtänket varit ännu starkare.
Det är i sammanhanget anmärkningsvärt hur Adele placerat två-tre av sina starkaste spår helt i slutet av albumet 30. Detta när majoriteten har uppfattningen att allt efter halvdussinet spår in i en aktuell platta kommer att gå de flesta förbi.
Ett exempel: avslutningslåten Mamma på Thåströms aktuella album har bara halva lyssningen på Spotify jämfört inledande Södra korset. Ett annat: det första nya spåret på ABBA:s Voyage, When You Danced With Me, har dubbla spelningen jämfört avslutande Ode To Freedom.
Adele får minst fyra stjärnor för ett ingrepp som inte är banbrytande.
Men som definitivt arbetar för något som var bra med den gamla tiden.
*
Mötet mellan Elton John och Dua Lipa och PNAU i Cold Heart är redan det mest effektiva konceptet i sin sort genom tiderna. Elton har nu 50 miljoner lyssnare i månaden på Spotify. Mer än The Beatles och The Rolling Stones tillsammans. Ja, man får nästan in ABBA i totalsiffran. Sanslöst.
*
Sveriges Radio bjöd i veckan in till diskussion om svensk musikjournalistik under rubriken Är dödsryktet överdrivet? Möjligen intresserar ämnet mest just oss musikjournalister. Men att döma av den mäktiga floden av info om nya releaser är ni nog ändå några stycken därute som önskar vår överlevnad. Lyssna här:
*
Akta dig för virala kampanjer på nätet. Att lyssna på den varningen bör vara något som vid det här laget finns som default i reptilhjärnan. Men uppenbarligen inte så. När det förra veckan åter dök upp en namninsamling för att rädda Sveriges Radios Grammofonarkivet undan ett slutligt fall högg jag direkt.
Ett upprop som jag signerat 2013 och sedan igen 2019 fick en ny underskrift sedan inlägg hävdat att åtstramningar i personal 2019 nu alltmer märks i rent förfall.
Problemet är bara att så mycket inte tycks ha hänt sedan 2019. I något slags viral automatik har insamlingen fått nytt liv utan att några konkreta utfasningar skett.
Det ska bli intressant att se vilka kommentarer som de närmaste dagarna kommer från sådana som under 2021 sågat den pågående digitaliseringen av arkivet. Vilken insyn har dessa tyckare? Jag är tills vidare duktigt försiktig att kommentera ärendet.
*
Mick Rock är borta vid 72. Hans kamera bidrog nästan lika mycket till att forma bilden av 1970-talets rockscen som erans musik. Vila i frid.
*
Kollega Johansson skriver i sin spalt att Spotify möjligen har på gång en funktion för att kunna sänka sången till mer karaoke-vänlig nivå. Vad säger Adele?
*
Agnes singel Here Comes The Night låter inte som ABBA. Den är ABBA.
*
Universalägda Republic bestrider att ett annat Republic kommit in på den amerikanska musikmarknaden. Jag påminns om när Hultsfredsfestivalen på 1990-talet försökte låna begreppet ”Absolute”.
*
Invigningsdags till helgen för mäktiga Space i Hötorgsscity i Stockholm. MI finns givetvis på plats.
*
Zara Larsson lockade 8672 och Carola till Avicii Arena. Mäktigt.
*
Äntligen dags för Get Back på Disney Plus, notera att Beatlesdokumentären bara finns där 25-27/11.
*
Till sist en smärtsam nyhet. Hans-Erik Dyvik Husby, mannen som blev mer känd som Hank Von Hell i norska Turbonegro är borta efter lång kamp mot diverse demoner, till sist gav kroppen upp. Personligen träffade jag bara honom runt filmen Cornelis. Men hans bana som explosiv rocksångare och scenpersonlighet, en av Skandinaviens starkaste i den konsten, gick ju inte att missa. Han blev bara 49 år. Så tragiskt. Tankar inte minst till vänner i svensk musik som stod honom nära.
Lars Nylin
