MI:s Lars Nylin om AstroWorld och andra livetragedier.
Jag minns fortfarande varje detalj av den fasansfulla nyheten. Vid en spelning med Gyllene Tider på festplatsen Masten i Kristianopel valborgsmässohelgen 1981 klämdes tre åskådare till döds när alla rusade mot scenen efter att entrén öppnats.
Bara två år tidigare hade elva omkommit vid en konsert med The Who i Cincinnati. Omkring mig såg jag extrema danser vid punk- och metal-gig. För en helt nykläckt musikreporter kändes det – bortom empatin kring det som hänt i Småland – för ett tag som om tragedier kring konserter skulle bli något att behöva hantera i jobbet.
Så blev det lyckligtvis aldrig. Tragedierna vid Holes spelning i Hultsfred, Pearl Jam i Roskilde och Love-festivalen i tyska Duisburg har ändå varit extrema undantag från faktumet att tusentals och åter tusentals spelningar med många miljoner åskådare sedan dess passerat utan tragiska följder.
Men den första tanken efter nyheten om det förfärliga vid Astroworld i Houston går inte att komma från: tänk så nära det känts många gånger att den galna partystämningen slagit över i det becksvarta.
Det går inte att juridiskt hindra folk från att vara glada eller t o m dåraktiga. Men det går att ytterligare se över att allt görs för att förhindra sådant som nu tog åtta unga liv.
När bilder nu far runt på nätet skildrande de fasansfulla scenerna bland 51 000 vid NRG Park är det lätt att allt handlar om skuld.
Har Travis Scott själv en skuld som inte avbröt redan när den första ambulansen anlände? Kom det in för många när grindarna sprängdes och borde arrangörerna därför ha blåst av? Är det fansen själva som ska ha skulden?
Anklagelserna haglar medan anmälningarna och stämningsansökningarna radar upp sig. I skrivande stund har redan 14 stämt Scott och/eller Live Nation och den lokala arrangören.
Men tragedi har redan hänt. Går inte att radera ut. En hel del av fokus borde ganska omedelbart vara på vad som kan göras för att det inte ska upprepas.
Jag noterar att närvarande Européer chockades av att det inte alls vara samma bestånd av kontrollbarriärer på plats som vid lika stora spelningar i Europa. Att man inte i USA har samma strikta krav som infördes i Europa efter Roskildekatastrofen år 2000.
Jag vet inte om det stämmer eller är vandringsmyter på sociala medier – det florerade snabbt många sådana i Houston – men är det korrekt har amerikanska arrangörer åtskilligt att göra. Det skulle dock förvåna eftersom benägenheten att just stämma är så utbredd i USA.
Till livetidningen IQ summerar professor Chris Kemp, expert på trängsel på offentliga platser, en tanke som lätt uppstår:
”Det är väldigt ovanligt att något sådant händer. Men det finns tusentals av nära-på-incidenter. Det handlar om tre element: säkerhet, skydd och service, saker du måste balansera för att få det att fungera. Det är dessa element som industrin måste lära från. För det handlar om kunskap.”
Kunskap som nu blev extremt dyrköpt för åtta unga människor.
Vad jag vill med detta inlägg om en tragedi 800 mil från Sverige? Ungefär: om detta kan få en enda svensk arrangör att tänka till ett varv till om säkerheten kring sitt nästa arrangemang är alltid något vunnet kring ett faktum: det får inte vara med fara för livet man njuter av musik.
*
Tragedin på UKK när en 80-årig man dödsstörtade sju våningar och i fallet dödade en annan gäst vid en ABBA-tribut är däremot just en tragedi. Arrangörer kan inte ta eller få någon skuld när något sådant inträffar. Ändå ser jag hur sådan skuld utdelas. Ofattbart.
*
Rykten om att en person gått runt i publiken på AstroWorld och injicerat en drog tycks däremot vara rent påhitt.
*
För mig är den välspelade TV-serien om Knutbysekten i CMore och TV4 (från 11/11) överlägsen maskeradtillställningen om Skandiamannen på Netflix. Dessutom är Knutbymusiken av Patrik Isaksson och Uno Svenningsson djävulskt effektiv, om uttrycket tillåts i sammanhanget.
*
Ämnet kan inte hoppas över. En viss Voyage. Ingen superartist har likt ABBA gjort comeback på skiva med den här ambitionsnivån efter en paus av den magnituden, frågan är om någon superakt ens försökt efter så lång tid.
Utfallet är klart bättre än jag fruktade efter att det tredje smakprovet, boogietramsiga Just A Notion, avslöjade en brist på kvalitetskontroll som förvånade åtminstone mig.
Voyage med sitt episka science fiction-omslag är ingen The Visitors, det finns fler märkliga bagateller än Just A Notion. Men för att gå rakt på sak innehåller den åtminstone fem spår som utan problem kan ta sig in på framtida spellistor med kvartetten.
Favoriten så här kort är, utöver singlarna, Keep An Eye On Dan, men även I Can Be That Woman och avslutande Ode To Freedom sipprade genom den första lyssningsnatten utan att kännas ett skvatt tveksamma ens jämfört med det bästa från gänget. Alltid med de mitt-i-livet-perspektiv som Björn Ulvaeus elegant satte när han var 35 och fortsätter med när han passerat 76.
Något som nästan är en fix tanke hos mig är däremot gåtan att man inte släppte in arvtagaren Max Martin på åtminstone något litet hörn. Denne har visat att det går att ta 80-talet till nuet utan att kännas dammigt, att det tvärtom går att vitalisera nostalgin. Där finns ändå inte Voyage. Trots det minst en tveklös treplussare.
Lars Nylin
