Mordet på Einár fick genast ett eftermäle som knappast var spelbart hos bettingföretagen. Chocken var inte ens över innan SD fanns där med krav på förbud av gangsterrap i allmänhet och hos public service i synnerhet.
I en demokrati är förslaget uselt och omöjligt. Och det vet SD. Det är ren populism ett år innan valet. Dessutom: var skulle gränserna gå? Skulle även Miriam Bryant stoppas – hon har trots allt gästats av den dömde Yasin?
En aning mer överraskande är att ett antal kulturtyckare klivit på och härmat SD:s reflexmässiga retorik. Senast Lena Andersson i Svenska Dagbladet, som kallar gängen för ”soldatämnen”, födda att våldföra, födda att döda. Med gangsterrapen som ett instrument. Det är givetvis vämjeliga resonemang, hur illa man än tycker om växelspelet mellan gängvåld och gangsterrap.
Sveriges Radio har meddelat att man inte tänker lyssna på kritiken. Jag ger dem helt rätt, det är en fasansfull tanke att musikproducenter ska agera jury.
Däremot hoppas jag personligen på en medelväg.
Allt är inte bra konst för att det kommer från ”orten”, tvärtom anser jag att mycket provocerande skräp A-listats i en jakt på det coolt trendande.
Jag har suttit i jurysammanhang där ivrare för hiphop ser gansterstämpeln som något av en kvalitetsstämpel, inklusive ett bevis på autencitet. Det är självklart ren bullshit, för att ta till ett ord som användes på den tiden då Siewert Öholm satte fart på drev för att stoppa W.A.S.P. Möjligen användes det redan när jazz sågs som en samhällsfara, som något som i sig drev kriminalitet.
Men det sagt: skjutningarna är något vi sluppit hittills. Bortom alla andra faktorer som ligger bakom våldet finns det givetvis skäl att titta på om gangsterrapen spelar roll i sammanhanget. Det som t ex Diamant Salihu gör i boken Tills alla dör.
Men därifrån till lättköpta krav på censur och förbud är det en lång svart sträcka in i ett tänk som åtminstone kulturskribenter borde kunna hålla sig från.
Det är illa nog att blåbruna krafter rör sig där.
***
Till något radikalt trevligare.
Då bristen på kvinnliga producenter i musiken fortfarande är skriande är det häftigt att se att Elvira Anderfjärd producerat ett spår på Ed Sheerans nya album, som släpptes i fredags (det skulle enligt SR dessutom ha varit två låtar).
Värmdöexporten Elvira gick ut från Musikmakarna i Örnsköldsvik i fjol och har efter att ha vunnit Denniz Pop Awards bl a remixat Katy Perry och Taylor Swift. Det är ingen större skräll att Elvira är kontrakterad till Max Martins MXM.
*
Tori Amos strålande nya album Ocean To Ocean – betyg 5 i Dagens Nyheter, trevligt – är ännu ett bevis på att det ständigt görs musik av artister 50 + som tenderar att halvt försvinna i en era utan åldersbred musikjournalistik. Alla som en gång gillade Amos hits på 90-talet bör testlyssna.
*
Jakob Hellman är ute på en turné som är både nostalgisk och NU. Det senare förstärkt av gäster som Mattias Alkberg och Kitok. Två utsålda Cirkus i Stockholm i helgen, turnén pågår till 24/11. Rekommenderas rejält.
*
Det bör sägas att inte bara SD talar om förbud för gangsterrap. Riksdagsledamoten Gustaf Lantz (S) sa förra året i en debatt i SVT att han vill förbjuda gangsterrap på fritidsgårdar.
*
Bataljen om världens listor mellan Ed Sheeran och Adele tar sig olika uttryck. Inte minst har de extremt långa tiderna för vinylpressning inverkat. I en intervju i Australien sa Sheeran nyligen frustrerat om sin egen vinyltillverkning: ”There’s like three vinyl factories in the world so you have to do it like really upfront and Adele had basically booked up all the vinyl factories so we had to get a slot and get our album in there. Me, Coldplay, Adele, Taylor (Swift), ABBA, Elton (John), all of us were trying to get our vinyls printed at the same time.”
*
Den svenska hiphopens historia i SVT är en lysande och extremt vältajmad serie.
*
Så mycket bättre är alltid underhållande. Favoriten i första numret var även för mig Guldet blev till sand med Gustaf och Viktor Norén – men varför blev det inte ”Kristian” i texten?
Lars Nylin
