1980-talets syntkungar Lustans Lakejer är tillbaka med en singel som hyllar den förra året bortgångne medlemmen Tom Wolgers. MI har talat med bandets frontperson Johan Kinde om detta, men också om hur han ser på musikbranschen 40 år efter genombrottet.
Johan Kinde håller inte med MI om beskrivningen, men han och hans band är några av förvånansvärt få hyllade artister från 1980-talet som är fortsatt aktiva på större scener. I december ändras dock detta delvis när Kindes Lustans Lakejer gör tre datum i Stockholm, Göteborg och Malmö ihop med ett återuppståndet Reeperbahn.
Hur resonerade ni när ni hyllar Tom Wolgers med nya singeln Den fjärde mannen?
-När chocken över det faktum att Tom verkligen var död hade mattats av något bestämde vi oss ganska snart för att skriva en sång som skulle hylla inte bara Tom och hans liv, utan även alla de människor som omedelbart gick ut på alla möjliga medier och visade honom sin kärlek, alla de som han hade berört med sin musik. En av mina bästa vänner, Fredrik Helander, kom på raden ”…mannen som kunde haft allt…”, vilket ledde till titeln Den fjärde mannen och resten av texten. Anders Ericson och jag tyckte att en upptempolåt skulle representera Tom bättre än en ballad, vilket sådana här minneslåtar nästan annars alltid är. Men vi ville att melodin – i kontrast till rytmen – skulle kännas vemodig. Jag hade länge funderat på att försöka skriva en komplett poplåt i moll med minst fyra, fem ackord utan ett enda durackord och det är en utmaning jag är säker på att Tom skulle ha älskat. Anders hade ett embryo till en sådan komposition, så vi utgick ifrån den och några dagar senare var vi klara. Ett verk av lika delar kärlek, sorg och rena mollackord.
Vad minns du 40 år efter albumgenombrottet mest från den tiden?
– Jag minns känslan när Klas Lunding (då på Stranded Rekords – MI:s anmärkning) hade skrivit ett distributionsavtal med Polar, ABBAs skivbolag, och vi första gången följde med honom upp till deras kontor som då låg på Baldersgatan i Stockholm. Det kändes för första gången som om vi hade ett skivbolag ”på riktigt”. Vi kommer in och plötsligt ser vi en massa människor – åtminstone för en 17-åring från Åkersberga – som jobbar på flera våningar i en elegant byggnad i Lärkstaden. Faktum är att omslagsbilden till Den fjärde mannen är tagen den dagen. Kanske (till om med troligen) är flygeln på bilden Benny Anderssons.
Håller du med om att det utöver er är förvånansvärt få 80-talsnamn som är aktiva i dag?
-Nej, jag vet inte riktigt om jag håller med…Thåström kom precis med nya singlar och jag antar att ett nytt album är på väg. Di Leva är väl närmast folkkär, Le Marc likaså (även om han kanske har pensionerat sig?), Mauro (Scocco) och Plura (Jonsson) har podcast och Orup spelar tillsammans med Niklas Strömstedt för utsålda hus på Cirkus – i o f s med GES som är ett 90-talsfenomen, men ändå. Om du menar just 1980-talsband, så gäller det väl egentligen band från alla årtionden – det är helt enkelt svårare att hålla ihop ett band…
Hur mycket håller du koll på musikbranschen numera?
-Vad gäller just den svenska musikbranschen försöker jag hålla mig hyfsat à jour med utvecklingen, utan att det för den skull ska ta för mycket tid från själva skapandet – det vill säga rumla runt på nätterna och söka inspiration…Men jag har det senaste året skrivit ett par rätt exceptionella låtar med engelsk text, helt och hållet med kvinnliga sångerskor i åtanke, och därför lär jag väl bli tvungen att lära mig åtminstone en aning om hur den utländska musikförlagsbranschen funkar.
Lars Nylin
