Musikindustrins Lars Nylin om mordet på Einár – och om hur han först trodde att rapparen var fejk.
Första gången jag hörde talas om Einár trodde jag att han var fejk. Hans singel Katten i trakten blev tidigt 2019 etta på Sverigetopplistan. Jag skriver varje vecka i Musikindustrin korta kommentarer om den listan. Den första reaktionen när en för mig helt okänd ung rappare plötsligt toppade var att det handlade om köpta streams, detta var ett hett ämne just då.
Men snart handlade det om helt andra insikter.
Insikten om att detta var en rapport från en värld jag inte kunde ett dyft om – trots att han visade sig bo bara några hundra meter från min dåvarande lägenhet.
Vad betydde ens ord som ”äzi”, ”zutt”, ”benim” och ”gata”? Coola katter hade man ju hört talas om, men när denna katt inte visade sig ha ett skvatt att göra med gamla tiders jazzkatter var det bara att ge upp att försöka hitta tidlösa associationer.
Snart var den enda intressanta insikten att Nils ”Einár” Grönberg var att räkna med varje månad i en ny svensk våg av gangsterrap.
Hans texter var på en och samma gång brådmogna, poserande, fåniga, självsäkra, smarta, dumma, iakttagande, sylvassa, nydanande, barnsliga och mogna.
Det var inte tekniskt perfekt, inte alls, och beatsen lät även för en amatörrecensent av genren ofta ganska simpla, dom kunde ha snotts från SoundCloud.
Men där fanns en energi som gick att ta på.
Ett perpetuum mobile av intryck.
Dessutom hade han en popkänsla som även en mogen lyssnare kände igen sig i. I den bemärkelsen var han en arvtagare av The Latin Kings, äntligen lite old school-referenser att luta sig mot.
Den ursprungliga tron att Einár mest gick på hörsägen, att han snappat upp coolfräna saker hemma i Dalens Centrum och på de HBV-hem han vistats i, det visade sig senare vara totalt fel. Men det påverkade mig inte i den första analysen.
Senare har jag växlat några få ord med honom. Kort gratulerat till vinst i Musikförläggarnas pris och Grammis, berättat för en måttligt intresserad Nisse att jag en gång jobbade på samma skivbolag där hans pappa körde ut skivor till butiker under tiden när musik ännu inte var ett digitalt fenomen och DIY. För rapsodiska möten för att ha en uppfattning, men tillräckligt för att känna.
Det har inte gått att missa att han inte var guds bästa barn, att hans texter inte bara var skildringar, att han fanns med i dem själv.
Framför allt har det inte gått att missa det vidriga gängvåldet med sin frånvaro av empati och konsekvenstänk.
Det blev en fråga inte om en rappare skulle bli skjuten, det handlade snart alltmer om när.
Ändå var det en fruktansvärd smäll när nyheten om mordet kom i torsdags natt. Alla de som häpnat över att detta mord fått en helt annan uppmärksamhet än andra skjutningar vet inget om geografiska kartor, kändismekanismer, närhetsaspekter.
Det vore i dagens medielandskap extremt osannolikt om inte mordet på en av våra mest strömmade artister i ett övre medelklassigt kvarter nära centrala Stockholm fick några av årets största rubriker.
För mig är det inte att nedvärdera andra tragedier på andra ställen.
Att vi är många som bortom de kontroversiella rubrikerna och dubiösa sammanhangen skakats av det inträffade märks på de blomsterhyllningar som breder ut sig såväl vid Dalens Centrum i hans uppväxts Enskededalen och vid mordplatsen på Aktergatan i Hammarby Sjöstad.
Einars eftermäle?
Jag hoppas verkligen att det en gång blir som en som helt ung kombinerade intrikata skildringar av en våldsam subverklighet med den vassaste av popkänslor.
Det eftermälet förtjänar Nils Grönberg, död vid 19, mördad.
Det går knappt att skriva om detta vidriga.
Det får räcka så här.
Lars Nylin
