MI:s Lars Nylin sorterar i veckans nyheter, men tar sig också friheten att upprepa en hyllning som Christel Valsinger gjorde förra veckan.
Anna Leone – I’ve Felt All These Things (album)
Vissa album får tiden att stanna. Dels för att dom är lågmälda och kräver sitt andäktiga fokuserade lyssnande. Men också för att dom är så omedelbart starka att det är utlyst förbud mot slölyssnande. Jag minns att jag tog emot José Gonzalez på det viset. Nu handlar det om Anna Leone. Likheterna är flera: det viskande anslaget, en akustisk gitarr i centrum, en artist med rötter på annat håll som ändå lyckas kännas mer ”nordisk” än 99 % av nordiska artister. För stockholmsuppväxta Leone är referenserna namn som Cat Stevens, av dagens poeter går associationer till Laura Marling. I produktion av Paul Butler (Michael Kiwanuka) blir denna LA-inspelning tidlöst hudlös. Texterna om depressioner och sökande blir terapisessioner att själv kliva in i. Ett strålande debutalbum, en given vinnare av diverse priser framöver. Väl värd en hyllning till efter den som kollega Christel gjorde förra veckan. [AllPoints/Half Awake]
Michael Kiwanuka – Beautiful Life (låt)
Av en händelse är inte bara Anna Leone en röst kopplad till producenten Paul Butler. Även Michael Kiwanuka har samarbetat med denne. Dock inte på denna låt skriven till Netflix-dokumentären Convergence. Dokumentären handlar kort sagt om att mänskligheten måste skärpa sig. Det är ett krav Kiwanuka själv åtminstone musikaliskt går fri från. Han är en av dom mest begåvade och genreöverskridande artister som kommit fram på senare år, en stor favorit alla kategorier. Hans soulmättade små mässor är sådant som kunde blivit stort på 1970-talet och blir det på 2020-talet. Kvalitet och djup som är evig. Jag älskar det. Album kommer senare i år. [Polydor/Universal]
Adele – Easy On Me (låt)
Alla sorters streamingrekord slagna för Adele Adkins återkomst. Visst, till delar beroende på allmän stor längtan efter den moderna populärmusikens populäraste roots-röst. Men det är även en rysligt stark och naken ballad som skulle ha fått plus hos de flesta crooners i alla tider. [Columbia/Sony]
Coldplay – Biyutifyl (låt)
Från att ha gränslöst hyllat Max Martin i förra veckans krönika till att sätta små frågetecken i denna anmälan. I jakten på sina forna nivåer låter Coldplay Max Martin använda alla sina trick på gruppens nionde album. Tyvärr gör det att det lilla av edge som engelsmännen hade kvar helt slipas bort. I några låtar funkar det utmärkt – som i Biyutiful, en ballad till hiphop-beat. Andra gånger blir det format-pop a la Spotify topp 50 eller som när U2 är som mest slickade, i min bok inget plus år 2021. [Parlophone/Warner]
Strand of Oaks – In Heaven (album)
För den som är på jakt efter akter som är NU men samtidigt DÅ som i 1970-tal är Timothy Showalters Strand of Oaks ett fynd. Likt The War On Drugs lånar Strand of Oaks friskt från 70-talet utan att låta nostalgitripp. I Showalters fall är referenserna Neil Young, stundtals allra tidigaste U2, men också Pink Floyd som dessa lät i sina lugnaste moment. En ljuv resa i countryfärgat mörker. [Thirsty Tigers]
Lars Winnerbäck – Nånting, kanske stjärnorna (låt)
Varje fredag från 8 oktober släpper Lars Winnerbäck en låt som bildar EP:n Själ och hjärta del 2. Låt två är en upptempoballad om livets oförutsägbara meandrande. Ännu en styrkerapport från en rockpoet med ett totalt personligt uttryck. [United Stage/Border]
Brandi Carlile – Right Time (låt)
Brandi Carlile inleder sitt sjunde album med vad som måste beskrivas som en powerballad. Efter denna enorma start blir det svårt att nå samma höjder, men In these silent days innehåller nog av begåvad americana för att hålla Carlile kvar på tronen som en av de strakaste i sin genre. [Low Country/Elektra/Warner]
