Från Bobby Gillespies uppväxthistorier till konserthoppande mellan barer och konserthallar. MI:s Christel Valsinger summerar den efterlängtade återkomsten för by:Larm.
Senast jag gick på konsert inomhus var på by:Larm i Oslo i februari 2020. Då hade Corona-rapporterna precis börjat öka i antal och visst infann sig ett visst obehag där i trängseln framför scenen på den lilla rockklubben Revolver, där Mapei gjorde en smått kaotisk spelning. Borde vi vara här?
Ett och ett halvt år senare är jag tillbaka på samma klubb. De flesta av oss har inte stått nära en främmande människa på lika lång tid. På scen står Tyson – dotter till Neneh Cherry och syster till Mabel – och sjunger själfull r&b samtidigt som hon livemixar samplingar. Men lika trångt som 2020 är det inte. Likt många andra arrangörer har by:Larms ledning fått planera för olika scenarier, med eller utan publiktak, och de internationella gästerna är färre än vanligt – både på scenen och i publiken.
För de flesta som ändå tagit sig hit är cirkeln sluten. By:Larm var det sista stora branscheventet som ägde rum innan restriktionerna stängde ner konsertlokaler och mötesplatser. Och det är det första stora arrangemanget efter att såväl Sverige som Norge precis öppnat upp. Det känns lite stort. Men samtidigt precis som vanligt. Det är ju såhär det ska vara.
Konferensområdet Vulkan är en mötesplats för kultur, mat och upplevelser. Här arrangeras seminarier, föreläsningar och panelsamtal under torsdagen och fredagen. Fler än man hinner delta i, så som det brukar vara, men ett av de intressantaste prickar jag i matsalen inne i saluhallen. Där intervjuas Timothy Collins och Hugo LePrince från Creed Media under rubriken “How to talk to Generation Z – the story of Creed Media”. Berättelsen om hur de åker till LA, lever på nån slags nutrition-bars och till slut lurar till sig ett möte på Capitol för att presentera sina idéer, låter som något ur en hajpad Netflix-serie. På kort tid har de sedan etablerat ett bolag med 40 anställda och blivit omskrivna av bl a Billboard och Music Week, för sin förmåga att marknadsföra artister digitalt till den yngre generationen, Gen Z. “Ingen kan på förhand bestämma att något ska bli viralt, men man kan skapa förutsättningarna för det, med timing, innehåll och avsändare”, säger de. “Det gäller att vara tillräckligt inbjudande för att användare ska kunna sätta sin egen kreativa spinn på något.” Jag tänker att det går en skiljelinje mellan generationer som i första hand konsumerat kultur och de som vant sig vid att själva vara delaktiga i skapandet av den.
Intill saluhallen på Vulkanomådet ligger Dansens Hus. Där lyssnar jag på norska stjärnorna Sigrid och Gabrielle i ett samtal om låtskrivande. Dynamiken blir spännande eftersom de jobbar så olika. Gabrielle börjar i studio och letar sound med en producent, men skriver sen melodi och text själv. Sigrid jobbar i team, med olika människor och med olika utgång. De lyssnar fascinerat på varandra och ställer frågor, vilket gör stunden till något mer än bara ett modererat samtal.
På samma scen delas Nordic Music Prize ut under torsdagskvällen. Med Clarissa Connelly och hennes labum Voyage går priset för första gången till Danmark (se separat artikel ) Hennes musik är vacker, oförutsägbar och hypnotisk. Senare under festivalen ser jag henne med band i kyrkan St Edmunds och då får låtarna kraft med gitarrer och slagverk.
Fredag förmiddag sitter sedan Bobby Gillespie i svart kavaj och högklackade boots i soffan på Dansens hus-scenen för att intervjuas om sin kommande bok Tenement kid (White Rabbit förlag). Journalisten och författaren Nazneen Khan-Østrem intervjuar men har svårt att skjuta in sina frågor. Gillespie hör dåligt och när han kommer igång att prata finns det nästan inget stopp. Men han berättar varmt och underhållande om sina föräldrars politiska engagemang, om uppväxten, kärleken till Celtics FC och om att låta musikskapandet vara ett experiment.
Innan hemfärden från ett regnigt Oslo hinner jag med konserter med bl a Markus Krunegård, Cham Leon, Jonathan Floyd och Alba August. Fröjden med by:Larm är ju verkligen möjligheten att kunna gå från den ena konserten till den andra på bara ett par minuter. Ibland hamnar man i en stor hall med med fantastisk akustik, ibland i en bar med ett pytte-PA. Det stora utbudet är vad som gör det lyxigt. Men just i år är det tacksamheten över att åter få ta del av kultur i grupp, som blir den bestående känslan.
