Denna vecka är det Lars Nylin som sorterat i nyhetsflödet. Från nya singlar med Felicia Takman och Lars Bygdén till en återkomst för ett geni.
Lars Bygdén – Born Again (låt)
Tre år efter det becksvarta mästerstycket Dark Companion återkommer Lars Bygdén med ett första smakprov från ett kommande album. Tonläget är aningen ljusare och som titeln antyder mer optimistiskt än på sorgeprocessen Dark Companion. Men även nu handlar det om nedtonad folk-americana i svensk tappning. För mig är Bygdén fortsatt en underskattad smaragd att hitta för alla som fallit för exempelvis Tallest Man On Earth, Daniel Norgren eller Christian Kjellvander. Det är i samma melankoliska marker han rör sig – och han klarar alla jämförelser. [LB/Massproduktion]
Felicia Takman – Hela dig (låt)
Först ett erkännande: jag kan bli tramsigt irriterad på Lidingö- i:n av den där riktigt självsäkra sorten. Felicia Takman kommer vad jag vet inte från staden nära Stockholm, men kryddar likväl sina låtar med åtskilliga sådana vokaler. Ändå gillar jag hennes pop starkt. Livet är fullt av märkligheter. Hela dig är ännu ett exempel på att Felicia redan borde nått högre kommersiell status än i nuläget. Starkast på Spotify har Dunka dumma hjärta dunka gått, men drygt två miljoner är som bekant inget som matchar namn som Myra Granberg eller för den delen Veronica Maggio. Både känns som brukbara referenser i en ”genre” som jag inte kan sammanfatta bättre än: ”vardagsiakttagande samtidspop på svenska med grymt effektiva låtar.” Den nya låten i sig, lika smygande som scenerna den beskriver, är ett samarbete mellan Takman, Emil Berg och Mattias Jonsson. Slår det inte till nu gissar jag att det gör det nästa gång, detta är ett rejält poplöfte. [Universal Music]
Foy Vance – Signs of Life (album)
Det fanns en tid när stjärnorna på den irländska folkscenen i många fall även nådde världens topplistor. Så är det inte längre, men det har i ett antal år åtminstone bubblat rejält kring Foy Vance, ett av de mest uppmärksammade namnen på den scenen under senare år. Det har heller inte skadat att Ed Sheeran tillhör Vances många fans och även ger ut detta fjärde Vance-album på egna Gingerbread Man Records. Vance är som starkast när han gör sina mest avskalade låtar, som If Christopher Calls eller titellåten, men det finns många poänger även när han närmar sig Springsteen-land eller alt-country. [Gingerbread Man Records]
Lindsey Buckingham – Lindsey Buckingham (album)
Självbetitlade album långt in i karriären brukar betyda att en artist gör något som i medföljande presstext beskrivs ungefär: ”För första gången har x hittat sitt ärliga rätta jag.” Det stämmer inte alls när Fleetwood Mac-ikonen Lindsey Buckingham släpper sitt starkast album sedan tidigt 1990-tal. Det mesta är sig likt, vilket betyder ett oerhört begåvat handlag med diverse former av klassisk pop. Albumet är bara 36 minuter, som en old school LP, men innehåller nog för att sammanfatta varför Lindsey Adams Buckingham vid 71 fyllda bör ses som en av de mest begåvade – och fortsatt mest kreativa – i sin generation. Nästa år kommer han till Sverige. Är det inte redan utsålt ska jag skaffa biljett strax. [Buckingham/EastWest/Warner]
Bob Dylan – Springtime in New York: the bootleg series vol 16 (1980-1985) (box)
Det tidiga 1980-talet var knappast Bob Dylans starkaste period. Ett tag var han så vilse i MTV-eran att han hotade att lägga av. Men att det ändå kom åtskilligt genialt ur perioden visar denna 5CD, den senaste installationen i den mäktiga box-serie som inleddes 1991. Toppnumren vid en första snabb genomlyssning (vi talar totalt 57 spår) är några covers (som första försöket med Frank Sinatras katalog), men symptomatiskt nog även ett antal avskalade versioner av låtar som lidit av den periodens faiblesse för ett teknikanvändande som inte alltid passade ihop med musiken. [Columbia/Legacy/Sony]
