MI:s Lars Nylin och Christel Valsinger handplockar favoriter ur den senaste veckans releaseskörd och väljer bl a ut nyheter med The Stranglers, Atomic Swing, The Weeknd och Nea/Shy Martin.
Lars väljer:
The Stranglers – If Something’s Gonna Kill Me (It Might As Well Be Love) (låt)
Release Radar på Spotify skickade algoritmerna ända tillbaks till min lägenhet på Kocksgatan på 80-talet och hittade Stranglers. Men det här är faktiskt helt nytt. Och långt mer än årets bästa låttitel. Uppenbarligen första nya låten från Jean-Jacques Burnel efter klaviaturspelarens Dave Greenfields död i Covid-19. Ett spår från bandets nya album i september. Jag gillar den och den medföljande videon väldigt mycket. Berörande och sorgligt. [Coursegood]
Atomic Swing – Sing Back The Light (EP)
Första nya musiken på 15 år från ett av dom lättast igenkännliga banden i svensk pophistoria – i detta fall ett enda stort plus. Bäst är det psykedeliska introt 1792 och nyckelspåret titellåten, resor tillbaka till när Stones, Zombies och andra adderade tidig prog och elektronik till sin beat-pop. Lite som Soundtrack of Lives, fast med blommor i håret på Niclas Frisk och utan de hårdaste gitarr-riffen. [Black Ananas Records]
Laura Stevenson – Laura Stevenson (album)
Det sjätte albumet från Laura Stevenson är självbetitlat. Jag har bara följt de senare albumen men det känns helt rimligt att göra så utifrån den tydlighet och självklarhet som osar kring dessa låtar från New York-sångerskan. Spår som State och Moving Cars är ljuva mörka noveller om en incident i hennes närhet som hon inte vill berätta mer om men som höll på at ta en älskad persons liv. Laura Stevenson kan uppskattas oavsett om man närmar sig denna folkamericana från att ha lyssnat på Phoebe Bridgers, Taylor Swift eller till och med Billie Eilish. Så pass ”brett” är anslaget. [Don Giovanni Rceords]
Leon Bridges – Gold-Diggers Sound (album)
Texasexporten Leon Bridges har gått från underbarn som tonåring till hyfsat etablerade vid 32 utan att någonsin ha ansetts ha gjort helt rätt enligt expertisen. I någon period har hans R&B varit ”för vit”, i andra har den varit ”för elektronisk”. Men han har alltid haft andra som höjt honom till skyarna. Förhoppningsvis enas extremerna kring denna imponerande seans i klassisk soul (Sam Cooke, Marvin Gaye) och högst samtida ljudlandskap och beats. Suggestivt och sexigt. [Columbia/Sony]
Christel väljer:
Holly Humberstone – Please Don’t Leave Just Yet (låt)
”I can tell you’re over it by the amount you’re on the internet”, sjunger brittiska Holly Humberstone i den här smärtsamt vackra balladen om att bli lämnad. I låten, som är skriven och producerad ihop med The 1975:s Matt Healy, samsas ensligt piano med skarp virveltrumma och oerhört snyggt utnyttjade vokala effekter. EP:n The Walls Are Way Too Thin kommer i november. [Universal]
The Weeknd – Take My Breath (låt)
The Weeknd har hängt in den röda kostymen i garderoben och påbörjat vad han själv beskriver som en ny era. Soundet på den här första singeln från det kommande albumet ligger dock inte så långt ifrån det 80-talsifluerade syntlandskap som After Hours bjöd på. Max Martin och Oscar Holter är fortfarande samarbetspartners, här i en mörk discopärla som passar Abel Tesfayes falsett perfekt. [RepublicRecords/Universal]
Nea, Shy Martin – No Regrets (låt)
Nea och Shy Martin har på var sitt håll haft framgångsrika låtskrivarkarriärer och då och då har deras vägar mötts mellan sessionerna. Till slut blev det ett låtsamarbete också, som de ville behålla för sig själva. Ytterligare en av Sveriges starkaste låtskrivare bjöds in i mixen, Victor Thell, och resultatet blev den här fina popdängan, där varje parti är en egen hook. Väldigt lätt att tycka om. [Sony Music]
Lucy Dacus – Going Going Gone (låt)
Lucy Dacus tvekade länge inför att släppa den här låten, enligt utsago på grund av dess lägereldsvibb och för att hon är trött på att sorteras in i americana-facket. Till slut gav hon efter och omfamnade istället uttrycket genom att bjuda in sina bandkamrater från boygenius – Phoebe Bridgers och Julian Baker – att köra i refrängen. I kören hörs även Mitski och Bakers hund Beans. Mycket mysigt. [Matador]
