När MI-redaktionen gräver i veckans nymastrade låtar och album hittar Christel Valsinger bl a Swedish House Mafia medan Lars Nylin snarast rör sig mot soft rock USA Mafia.
Christel väljer:
Zikai – First Place (låt)
Zikai fick ta emot en Grammis i den nya kategorin Soul/R&B för sin debut-EP Make You Mine i juni. Nya singeln är en mjukt svängig R&B-ballad med organisk känsla och melodisk refräng. Zikai besitter förmågan att låta både sårbar och stolt när hon sjunger om någon som har ”first place in bullshitting” (tror jag). Låten är skriven med och producerad av Pontus Persson, som ju också jobbat med Cherrie på hennes nya album. [Northbound Music Group]
Caroline Polachek – Bunny Is A Rider (låt)
Duon Chairlift minns jag bäst från P3-hiten I Belong In Your Arms. 2016 gick de två skilda vägar och numera gör sångerskan Caroline Polachek solokarriär under eget namn (efter några tidigare alias). Den glasklara rösten känns igen, men musikaliskt rör vi oss i en mer experimentell elektropop-miljö. Spännande och liksom fräscht på nåt vis. [Perpetual Novice]
Swedish House Mafia, Ty Dolla $ign, 070 Shake – Lifetime (låt)
Älskar sammansmältningen av uttryck här. Ty Dolla $igns mjuka och sorgsna röst, 070 Shakes mer desperata och så en produktion som påminner om saknade Daft Punk. För en dryg vecka sedan gästade SHM Jimmy Fallon och framförde båda denna och singeln It Gets Better i ett medley. Det faktum att de navigerar efter sin egen musikalitet och lust och inte efter vad som skulle kunna upprepa forna framgångar, gör mig väldigt nyfiken på kommande albumet. (Republic/UMG)
Big Red Machine, Fleet Foxes, Anaïs Mitchell – Phoenix (låt)
Kollega Lars Nylin lyfte för några veckor sedan den här superduons (Aaron Dessner/The National och Justin Vernon/Bon Iver) samarbete med Taylor Swift i låten Renegade. Jag hakar på och lägger till nya singeln, som färgas ordentligt av Robin Pecknolds (Flest Foxes) bekanta röst. Omfamnande och svängig folk/americana med piano och mycket stämsång. Mys. [Jagjaguwar]
Lars väljer:
Jackson Browne – Downhill From Everywhere (album)
Att åldras i popmusiken har alltid varit en svår konst. I streamingeran ännu mer komplicerad. Det går att räkna på ena handen dom som når genom bruset med ny musik, till sina fans sedan decennier.
Jackson Browne förtjänar att vara en av dessa. Det nya albumet är hans mest alerta på evigheter. Möjligen är det behovet av aktivism under dom vidriga åren med Trump som tände honom. Oavsett är nyheten en mix av det som Browne tillhör mästarna på, lågmälda detaljerade bilder av varats olidliga komplikationer, och bastant – kalla det gärna bredbent om du mår bättre av det – rawknroll i Stonesland. Imponerande. [Inside Recordings]
Coldplay – Colaruta (låt)
Coldplay goes all in Pink Floyd och klockar in på plus 10 minuter i produktion av Max Martin och Oscar Holter. Då Pink Floyd som bekant är tidernas största band räcker det att denna Dark Side Of The Moon-som-pop-låt räcker Floyd till knäna för att det ska bli…riktigt bra. Missa inte ”David Gilmour” efter 6.45 [Parlophone].
John Mayer – Sob Rock (album)
Först var det skoj att försöka pricka in exakt vilket 80-talsalbum som omslaget är en pastisch på inklusive fejkad Nice Price-etikett. Men strax blir det betydligt intressantare att njuta av ett av Mayers mest sammanhållna album. Där det även musikaliskt är åtskilligt av 80-tal – en referens är här flitigt förekommande Jackson Browne – men där det framförallt är ett typiskt souligt Mayerssound som regerar längs motorvägar någonstans i Connecticut. [Columbia/Sony]
Lorde – Stoned At The Nail Salon (låt)
Andra singeln från Nya Zeeländskans album Solar Power är en viskande historia med röster så subtila att en akustisk kompgitarr tidvis blir lika dominant. Men det slår ändå hårt och och inkännande och understryker Lordes position i en ”genre” som har många starka namn (som Taylor Swift, Lana Del Rey, och Phoebe Bridgers, som gästar här). [Universal New Zealand]
