Det är bara en smula överdrift att säga att han tog tre genrer till Sverige. Det är en underdrift att påstå att han tillhör de mest inflytelserika i svensk populärmusik. Peps Persson har lämnat oss.
Det svängde så det svartnade och svetten rann nedför väggarna. Det var sent 1970-tal. Jag hade precis flyttat till Stockholm, några kvällar med Peps och hans Blodsband blev en introduktion till vilken salig liveupplevelse som kan uppstå en sen kväll nere på klubben.
Jag tänker omedelbart tillbaka till de där kvällarna på Mosebacke och Mariahissen när beskedet kommer att Per Åke ”Peps” Persson har lämnat oss vid bara 74.
Det blev ingen chock. Rykten om sviktande hälsa har florerat i ett decennium eller mer och man får gå tillbaka till mitten av 00-talet för att hitta hans senaste/sista studioalbum (Äntligen!, Gazell, 2005) och livespelningar.
Däremot uppstår en gigantisk tomhet. Det är så mycket av potentiellt sväng som raderas ut. Så många fenomenala oskrivna fraser som blir osjungna.
Få eller inga svenska musiker är så förknippade med genrer som Peps. Först blues som Linkin Louisiana Peps på 60-talet, sedan reggae från 1973 då Peps Bluesband blev hans Blodsband. I förlängningen fanns han dessutom med som beatmentor när hiphop kom till Sverige. Det är i efterhand rörande att han fick samarbeta med Timbuktu på nämnda Äntligen!
Personligen hade jag extremt små kontakter med honom. På 80-talet travade jag vid några tillfällen fram med en stor stark för att tacka för ännu någon översvettig ljuvlig spelning. För tio år sedan försökte jag få honom att medverka i en biografi på ett bokförlag jag drev.
Vid alla tillfällen reagerade han artigt trumpet kort, precis som han förmodades göra.
Det var typiskt hur jag instruerades inför bokförslaget av min bekant Tony att ringa till Peps ”mellan 17, när han just klivit upp, och 20.00, när han placerat sig i sin studio och inte längre svarar på telefon.”
Det var så han förmodades vara. Snäll, men grumpy, med en extrem integritet – sömnig men extremt vaken när det kom till hans musik och ord.
Peps Perssons liv blev en resa mellan Klippan och Vittsjö. Det är en sträcka på mindre än fem mil. Trots alla importer var uttrycket extremt nordvästskånskt.
Men det känns ändå som att han lyckades få in en världsomsegling över haven i den lilla distansen.
Prima levererat, Peps!
Lars Nylin
Foto Universal
