Ionnalee på svenska, disco med MØ och två duetter vi inte kan få nog av. Här är veckans musikval från MI:s Christel Valsinger och Lars Nylin.
Christel väljer:
Ionnalee – Sommaren är min och jag kommer tillbaka (låt)
Ionnalee har nått en stor internationell publik med sin egensinniga elektroniska musikvärld. Nu har hon gjort sin första originallåt på svenska och resultatet är gripande vackert och intagande. Inget ont om den engelska versionen – Summer never ended and the damage has all mine heter den – men hennes röst får en annan nerv här och det poetiska textspråket med sina drömska naturbilder kryper närmare. [To whom it man concern]
Veronica Maggio – Se mig (låt)
80-talets syntpoppiga sound håller oss i ett fast grepp just nu, så också i Veronica Maggios nya – även om hon alltid behåller sitt eget uttryck genom trender och olika samarbeten. Se mig är skriven tillsammans med Agrin Rahmani (producent), Litens Anton Nilsson, Louise Lennartsson och Simon Hassle och har en effektiv refräng och pricksäkra rader som ”du håller handen över varningstexten fast jag vet, dom röda bergen tornar upp sig över stan”. [Universal Music]
MØ – Live to survive (låt)
En annan trend som ligger fast är discovurmen. När MØ gör sitt första solosläpp sedan 2018 är det med en suggestiv och samtidigt livsbejakande dicsopop-pärla. Den här gången har hon samarbetat med producenten SG Lewis (Dua Lipa, Victoria Monet, Robyn) och skrivit låten med Caroline Ailin (Dua Lipa, Katy Perry, Ellie Goulding).[Sony Music].
PawPaw Rod – Glass House (låt)
Oklahomabaserade PawPaw Rod debuterade vid årsskiftet med Hit em where it hurts. Nu är han tillbaka med uppföljaren Glass House, som smälter samman rap, funk och 60-talssoul i ett virrvarr som jag inte riktigt kan motstå. [Godmode]
Lars väljer:
Sharon van Etten/Angel Olsen – Like I Used To (låt)
Två av det senaste decenniets mest begåvade amerikanska sångerskor och låtskrivare ihop i en countrypop-epik som rejält doftar bilåkning a la Bruce Springsteen. Hur sluter ett sånt möte? Jo, i en av årets låtar hittills. Kollega Valsinger plockade den i förra veckan, men inget kunde hindra mig från att vara åtminstone tvåa på bollen. [Jagjaguwar]
Moonica Mac & Sara Parkman – Vittran (låt)
Ännu ett mjukt sprakande kvinnligt samarbete. Och ständigt denna Moonica Mac, jag tror att det är fjärde gången på ett år som hon är med här. Men vad göra när hennes leveransnivå är så hög oavsett om det varit på egen hand, med Amason, eller som här med folkmusikinnovatören Parkman. Det ska bli oerhört spännande att se vad Mac gör i Så mycket bättre senare i år. Hennes tonläge, som en Monica Zetterlund i techåldern, klarar alla genrer, tycks det. [Moonica Mac]
Markus Krunegård – Tutti frutti – från lokalen under sushin (album)
Lika delar ”gamle” Krunegård, vemodiga iakttagande ballader, och en lite ”nyare” mer electrofärgad Krunegård, i det formatet assisterad av co-writers som Patrik Berger, Little Jinder och Noonie Bao. Norrköpings vemodigaste (jepp, inklusive Plura) är mannen att ro det i hamn utan att det blir ett skvatt splittrat. [Ärlige Markus/Universal]
Moby – Reprise (album)
Moby återbesöker på det mest prestigefyllda ”klassiska” bolaget sin karriärs ambienta elektroniska hits i orkestrerade versioner med gästsångare som skiftar från Kris Kristofferson till Gregory Porter. Det fungerar utmärkt vare sig man gillat Play och andra album eller aldrig hört talas om amerikanen. [Deutsche Grammophone/Universal]
