Storslagen indierock, glittrig disco och psykedelisk rockblues är några av genrerna som Lars Nylin och Christel Valsinger hittat nya favoriter i den här veckan.
Lars väljer:
Mdou Moctar – Afrique victim (album)
Nigers egen Jimi Hendrix i sitt första album på större bolag. Psykedelisk vänsterhänt rockblues på Fender Stratocaster som får savann och öken att blomstra. Ett ypperligt komplement för den som fallit för Tinariwen [Matador].
Linn Koch-Emery – Being The Girl (album)
En silver bullet till album som till synes helt obekymrat fräser genom algoritmerna i rakt nedstigande led från Pixies eller Dinosaur Jr. Det är möjligt att debuten från Norrköpingsexporten Koch-Emery är lite för snygg i kanterna för att appellera till den mer inbitna indiepubliken. Vi andra hör en effektivitet och en fräschör som det var länge sedan jag noterade från svensk rockmusik under paraplyet ”alternativ”. [Boys tears]
Peter Le Marc – Så länge det regnar (2003) (låt)
Peter Le Marc har grävt i sitt arkiv och även upptäckter där överglänser i princip allt av mer fullväxt svensk popmusik. Ack så jag önskar att hans hot/löfte att han lagt ner karriären inte blir evigt [Peter LeMarc].
Olivia Rodrigo – SOUR (album)
I januari var hon okänd, i maj är hennes debutalbum en angelägenhet för alla som är nyfikna på det som pop ändå handlar om: låtar, budskap, artisteri. Megadebuten Drivers License är föga överraskande höjdpunkten, inte många får ihop en sådan låt under en hel karriär, och Taylor Swifts idol-ande svävar över SOUR. Men här finns allt från 90-talistisk USA-punk till episka ballader. Ett mäktigt första verk. [Geffen/Universal]
Gary Numan – Intruder (album)
Extremt få artister presenterar karriärer där de först influerar andra och sedan på ett begåvat sätt låter sig inspireras av sina efterföljare. Gary Numan är ett av undantagen. Det hörs allt från Depeche Mode till Nine Inch Nails och mer sentida electro i hans musik och Intruder blir precis som 2017 års Savage ett extremt tidlöst verk i en genre som numera är evig [BMG Rights].
Christel väljer:
Florence + The Machine – Call Me Cruella (låt)
”Embrace the darkness and be reborn” sjunger Florence Welch i den här tvåminutaren från kommande Disney-filmen Cruella, med Emma Stone i huvudrollen. Egentligen ger den mig mest cravings på ett nytt album med Florence, men jag tar det jag får – vilket är nerv och stegrande drama till en rå och avskalad instrumentering. Skriven ihop med Oscarnominerade filmkompositören Nicholas Britell, som är producent för hela soundtracket. [Disney]
Agnes – 24 hours (låt)
Discokulan fortsätter att spinna på Agnes nya singel, skriven med parhästarna Salem Al Fakir och Vincent Pontare, samt Kerstin Ljungström och Maria Hazell. Genren passar henne verkligen som hand i (en glittrig) handske. Rösten är som gjuten för känslan av lyxig nattklubb och retro futurism. Album i höst. [Senga/Universal]
Sharon Van Etten, Angel Olsen – Like I Used To (låt)
Sharon Van Etten och Angel Olsen delar skivbolag och förlag men deras vägar hann korsas flera gånger innan de fick till det här samarbetet, som backas av musiker från The War On Drugs, Death Cab For Cutie och Dawes. Resultatet är ett ljuvligt storslaget indierock-anthem med inslag av country. [Jagjaguwar]
Lucy Dacus – VBS (låt)
VBS står för Vacation Bible School, ett kyrkoläger för unga som singer/songwritern Dacus tillbringat många somrar på. Låten handlar om hur hon försöker rädda en kille på lägret, som gillar Slayer och gräs mer än Jesus. Som en tonsatt novell, med en högljudd överraskning tre minuter in. Tredje singeln från kommande albumet Home Video. (Matador]
