Eurovision Song Contest blev en av de mest dramatiska på mycket länge. När välstrukna franskspråkiga juryfavoriter efter publikens val förbyttes i en helt annan sorts vinnare frågar sig MI:s Lars Nylin: knackar rockmusiken åter på dörren till allmänheten?
Italienarna i Måneskin var enligt oddsbolagen storfavoriter till vinsten i ESC på förhand.
Ändå ser jag efteråt exempel på otaliga överraskade analytiker som får ihop alltifrån att slyngelrock på höga klackar var vad Europa kanske behövde efter ett instängt år, till att låten kort sagt var bäst – men att bara juryn allmänheten insåg det.
Även jag har en förhoppningsfull amatöranalys.
Kanske är suget efter formatet ”rockband som spelar högt och kaxigt på bärbara instrument” hos den breda allmänheten helt enkelt större än jag vågat tro?
Det har trots allt varit urbana röster och programmerat autotunade soloartister som dominerat topplistor totalt i ett par decennier nu?
Men nej, det är troligen en ren tillfällighet, paradigmskiftet är med all säkerhet här för att stanna. Rock’n’roll fick sina 30-40 år i spotlight.
2021 är rock, om än långt större, lite som jazz eller klassiskt. Något som engagerar invigda. Det är aldrig en tidsmarkör.
Dock: att den stora europeiska TV-publiken så solklart stöttade italienarna – och i viss mån Finlands metalpop – blir ändå en liten ljuspunkt för en som kan medge stor saknad av rockband med episka gester. Kanske är engagemanget i exempelvis Greta von Fleet och nu detta en bild av åtminstone en smärre comeback.
Trist bara att ljuspunkten är som om en reklambyrå i Rom matat in en karikatyr av Jane’s Addiction 1991 i en dator och glömt fylla på med låtar.
Nu blev eftermälet med Måneskin-sångarens påstådda kokainsnortande i green room – som visade sig fel efter en drogtest – klart intressantare än att lyssna in sig på ett band som med tanke på reaktionen på hemmaplan bör ha mer att komma med än vad jag hörde nu.
Inte för att jag vill ha kokainsnortande rockstjärnor live på bästa sändningstid, vi har mer än nog av krimiromantik i den samtida musiken.
Utan för att det ofrånkomligt blir en grafisk påminnelse om en tid när rockmusik från utkanten fascinerade även finrummet.
En tid jag saknar.
*
Gruppen Hembränt med låten Håll käften! skulle f ö inte funka så bra på svenska.
*
Själv höll jag på Portugal.
*
Tusse var värdig och fin men redan på förhand kändes låten för mainstream för att engagera i TV-soffor i Villmansstrand eller Vilnius. Det besannades.
*
TV-serien Mare of Easttown har inte bara ruskigt starka skådisar och miljöer. Den blir även ännu ett exempel på musikens betydelse. Pockets of Light med pianisten Lubomyr Melnyk och Peter Broderick i avsnitt ett är årets bäst valda scoremusik.
*
Mycket intressant att Telegram Studios säljer katalog till Round Hill och blir en del av en nu ettårig tendens med uppmärksammade köp av katalog. När jag tidigare skrivit i ämnet har jag glömt att Björn Afzelius katalog under 2020 köptes loss av Warner Music. Tipsa gärna om andra svenska exempel från de senaste 12 månaderna.
*
Rättegången med Yasin fortsätter att engagera. Åsikter om att han borde kickas från Grammis nomineringslista når mig varje dag. Jag har fortsatt bara ett svar: Grammis kan omöjligt vara domstol. Får inte vara det. Inte ens faktumet att en annan artist kan vara brottsoffer ändrar detta.
En fällande dom skapar däremot enligt mig en helt annan situation.
Lars Nylin
