Först står där Bono och skymmer sikten. Sedan står där Bono och skymmer högtalarna. Till sist står där The Edge och försvårar ytterligare med gitarrflageoletter som hörts sedan kelternas disigaste dagar.
Jag är ironisk. Kan inte låta bli. När jag sett vissa tyckanden om den officiella låten inför EM i fotboll har det hänt att jag tänkt: Kan dom inte sluta recensera sin egen uppfattning om U2 och istället komma med åsikter om Martin Garrix låt?
EM-låtar är en för svår konst för att skymmas av urgamla uppfattningar om medverkande artister. Frågan bör snarast vara: kommer denna låt att fastna oavsett hur EM blir?
I nuläget svarar jag ett nja på den frågan och ger maximalt en stark trea i betyg.
Inte bara för att låten är lite mer anonym än den skulle behöva vara med tanke på de medverkande. Utan lika mycket för att EM i sig känns tveksamt i sig. Den märkligt utspridda turneringen har inte direkt blivit mer självklar utifrån pandemins följder publikt och resandemässigt.
We Are The People har därför mer att jobba mot än en viss brist på känslor bortom det episka anslaget.
EM-låtarnas historia har annars gjort några rejäla avtryck även i popmusikens cv. I den senaste turneringen, den första som helt arrangerades i ett streamande klimat, presenterade David Guetta och Zara Larsson This One’s For You för publiken i Frankrike, Europa och även världen.
Låten tillhör inte de största ögonblicken för någon av de två namnen. Men 407 miljoner streams bara på Spotify är inget man rycker på axlarna åt. Den blev kort sagt en hit, större på radio och i spellistor än på läktarna.
Andra gånger har det gått mer anonymt förbi. Alla som minns Oceanas officiella låt vid EM 2012 utlovas en straffspark om Sverige når finalen i EM.
Nelly Furtados låt till EM 2004 har åtminstone för mig förpassats till glömskans arkiv medan Markoolios inofficiella In med bollen i mål än i dag rullar över Camp Sweden vid svenska hörnor. E-Types officiella Campione till EM 2000 var däremot så pass stark att den överlevde Sveriges vidunderligt träiga spel den gången.
Det tydligaste exemplet på hur svårt det kan vara att få till kombinationen pop och läktarhjärtan är den engelska låten till EM på deras hemmaplan 1996.
Den officiella låten gjordes av Simply Red i form av We’re In This Together. Men i dag tror nog de flesta tvärsäkert att det var Baddiel & Skinners Three Lions som var officiell den gången. Den låten, med refrängen ”Football’s coming home” har gjort allt det en turneringslåt ska: den har fastnat, den skapar bilder, den skapar känslor. Inte ens vi som är djupt cyniska inför den engelska självbilden som fotbollens epicenter kan stå emot när Bobby Moore och andra ikoner flimrar förbi i text och klipp på YouTube. Siffrorna på Spotify talar sitt: mer än 20 miljoner för Badiel & Skinner, under en miljon för Mick Hucknall & co.
Betydligt mindre bilder får jag av låten som startade EM-låtarnas historia.
Towe & Peter Jöback i More Than A Game från EM i Sverige 1992 kan jag nog inte nynna ens om en frisk Zlatan hotade att avlossa en stenhård Adidasboll mot mitt underliv från en meters håll.
Som sagt: EM-låtar är en svår konst. Det blev uppenbart från dag ett och det får ett nytt test nu.
Fotnot: i skrivande stund har jag ännu inte hört Anis Don Deminas och SAMI:s svenska låt 2021, Flaggan i topp.
Lars Nylin
