MI:s Christel Valsinger och Lars Nylin väljer och vrakar bland veckans nyheter och hittar nya favoriter med bl a Gary Numan, Loney Dear, Vita Bergen och Markus Krunegård och Klara Söderberg.
Lars väljer:
Gary Numan – I’m Screaming (låt)
Vid 63 är den engelske syntikonen Numan kanske den ”mogne” artist alla kategorier som är mest ålderslös. Hans hårdslående electropop går bortom prästbetyg. I en mindre åldersfixerad era hade han toppat trendande spellistor hos Spotify. (BMG Rights)
Eric Palmqwist & Ulf Stureson – Upp, upp, upp, ner (låt)
Ulf Stureson, med bakgrund i Traste Lindéns Kvintett och inte minst en lång kultig solokarriär, slår sig ihop med Eric Palmqwist, f d EP Trailer Park, för att mjukt nasalt tolka bob hund på den formidabla lilla etiketten Ella Ruth Institutet. Att använda floskeln älskvärt är lätt hänt här. [Ella Ruth Institutet]
Loney Dear – Oppenheimer (låt)
Emil Svanängen har inte bara et säreget tonläge i sin music. Han tar även udda grepp i texterna. Som här en lågmäld ballad som filosoferar kring ”atombombs-uppfinnaren” J Robert Oppenheimer. Ett smakprov från albumet A Lantern and a Bell, som släpps 26/3. [Real World]
Sharon Van Etten & Big Red Machine – A Crime (låt)
Pandemin föder alla slags spännande katalogprojekt, det får man ändå ge den. I april firar favoriten Sharon Van Etten tio år med albumet Epic genom att släppa en dubbel variant av plattan där det bl a ingår diverse tributgästspel på Epic Ten. Ett spår är mötet mellan Van Etten och duon Big Red Machine i låten A Crime. Big Red Machine innebär Justin Vernon a k a Bon Iver och Aaron Dessner från The National. Epic Ten finns redan nu på Spotify. [Ba Da Bing]
Ellen Sundberg – Arv från ett fosterhem (låt)
Titeln är tung för att vara en poplåt 2021. Men så är det: det senaste exemplet på när Ellen Sundberg tonsätter Bodil Malmsten är en rättfram, vemodig folkpoplåt som klockar in på 2:58. Ett perfekt tillfälle att testa detta spännande och kärleksfulla möte mellan poesi och musik. [Teg Publishing]
Christel väljer:
Phoebe Bridgers, Maria Taylor – Summer’s End (låt)
Phoebe Bridgers var en av de artister som deltog i en livestreamad hyllning till John Prine, när han avled i april förra året. Då med den här låten, som fanns på Prines sista album. Nu släpps covern som singel, med kör av Alabamasångerskan Maria Taylor, vars låt Time Lapse Lifeline jag nästan spelade sönder runt 2009, men sen glömde. Fint och varsamt tolkat. Och Taylor måste jag återupptäcka. (Dead Oceans)
Markus Krunegård, Klara Söderberg – Det var en gång i Lissabon (låt)
Jag tycker om Krunegårds poetiska, lite hackiga textspråk men måste ändå erkänna att när det möter Klara Söderbergs glasklara ton uppstår något alldeles extra underbart. Kanske är det att man är ovan att höra henne i den här typen av låt men det är verkligen ett lyckat möte. Trots breakup-temat känns refrängen som en stor famn att vila i. [Universal Music]
Jorja Smith – Addicted (låt)
Brittiska Jorja Sith fick ersätta Cardi B på Way Out West 2019, och var kanske inte klockren som headline på en stor scen i Sverige just då. Men då som nu har hon en röst att förtrollas av. Nya sigeln Addicted är intagande melodisk r&b-pop om att inse att personen som borde ge dig allt, inte alls är särskilt engagerad. [FAMM]
Vita Bergen – Another Day In Paradise (album)
Göteborgsbandets nya album ljuder av Arcade Fire, the Killers, lite Pulp och ganska mycket synthigt och storslaget 80-tal. Det är en referensmix som funkar fint för mig, särskilt som här alltid finns starka refränger och fin variation i arrangemangen. Det är som gjort för att upplevas live. Snart, visst? [Woah Dad!)
