MI:s Lars Nylin tittar på globala topp 10 för 2020 och finner att listorna aldrig varit så rättvisa som nu.
1.BTS. 2. Taylor Swift, 3. Drake, 4. The Weeknd, 5. Billie Eilish, 6. Eminem, 7. Post Malone, 8. Ariana Grande, 9. Juice WRLD, 10. Justin Bieber.
Nej, det är inte listan över mest följda på YouTube eller Instagram. Inte ens mest använda artister för TikTok-klipp.
Det är listan över världens mest framgångsrika artister 2020, räknat i musikförsäljning. Allt enligt färsk avstämning gjord av skivbolagens organisation Ifpi.
Listor som dessa kan fungera som en markör av tidens temperatur på världens populärmusik. Det är exempelvis extremt intressant och tidsmarkerande att Sydkorea i form av BTS för första gången toppar en dylik lista.
Men listor som dessa kan även provocera. Extremt mycket. Överallt där listan publicerats i breda medier har den följts av olika grader av illamående. Att summera reaktionen som: ”det var bättre förr” är att uttrycka den snällt och milt. I mitt eget flöde på Facebook skrev någon: ”Sicken jävla skit! Är det något som går att lyssna på utan att kräkas?”
Svaret på den frågan kan egentligen lämnas därhän. Jag kunde nöjt mig med ett kort: ”lyssna så hör du, gubbvasker.”
Men bortom att jag på listan hittar flera artister som skulle ha gillat i de flesta eror – Taylor Swift, The Weeknd, Billie Eilish, Ariana Grande till att börja med – finns också en betydligt intressantare fråga. Den som lyder: är det inte så att årslistor av det här slaget numera är extremt mycket mer pricksäkra i vad folk verkligen lyssnar på?
Jag minns ett mantra från Universal Musics dåvarande VD Per Sundin åren efter att Spotify slog genom. Per sa alltid: ”Nu vet vi vad människor faktiskt hör, förr köpte vi en LP eller en CD och spelade ett par spår men hela plattan räknades i statistiken.”
Jag säger inte att 2020 var bäst. Många ”förr” har varit bättre. Det har även utöver pandemin funnits långt mer omvälvande musikår än 2020.
Men när den här listan görs baseras den i stora delar på streaming, det vill säga vad människor aktivt lyssnat på. Just BTS är ett undantag, det som bekräftar regeln, eftersom de fortsatt väger in en stor fysisk försäljning. Även Taylor Swift har en hel del av sådant. Men överlag är det faktiskt lyssnande som illustreras.
Det skulle vara fantastiskt intressant att få veta vad som faktiskt lyssnades på exempelvis 1971 eller 1991.
Den tidens topplistor redovisade bara marginellt faktiskt facit. Ett gigantiskt radiolyssnande, butiker som valde sin egen musik, blandtejper, musiken på diskoteken, spåren på albumen som hördes på mer än en gång innan plattan hamnade som dammsamlare i skivhyllan.
Sammantaget tar jag för självklart att detta gav helt andra fakta än de årens topplistor.
I väntan på att gräva fram sådana analyser, om de finns, roade jag mig med att titta på tio i topp på Sverigetopplistan under några nyckelveckor de senaste 40 åren.
Jag vet: de som anser att var bättre för uppehåller sig i nostalgin snarast 50 eller 60 år tillbaka i tiden, men någon måtta får det vara.
Den 1 oktober 1982 kom den första kommersiella CD-skivan, Billy Joels 52nd Street. Den veckan toppade Steve Miller Band med Abracadabra och David Bowie med Cat People Sverigetopplistan, vilket för vissa troligen bevisar tesen att listorna bevisligen var mer kvalitativa förr.
Men på plats tre låg Puttin’ On The Ritz med Taco och längre ner på topp 10 fanns såväl Da da da med Trio som Der Kommisar med Falco. Knappast ammunition för den som tror att pophistoriens genier alltid toppade listorna förr.
Den här veckan, fast 1999, året när den fysiska skivförsäljningen nådde sin peak hade Sverigetopplistan som etta Markoolio med Vi drar till fjällen. Britney Spears på andra plats med Baby One More Time och Offspring på tredje med Pretty Fly kan möjligen tillfredsställa tillbakasträvaren, men resterande namn: Steps, Ken, Scooter, Toy-Box, TQ och Shawn Mullins gör det knappast.
I oktober 2008 drog listorna sina sista andetag i den gamla luften innan Spotify marscherade in. Den första veckan med Spotify på scenen toppade Lena PH och Orup listan. Möjligen en balansakt mellan förr och det moderna. Det fanns även utrymme för Oasis att nå topp 10. Men utöver detta var det idel ny era med exempelvis Katy Perry, Lady Gaga, Agnes, Pink, R.I.O.
En musiker som jag djupt respekterar såväl för sin skicklighet som för sitt perspektiv är Roine Stolt. Gitarristen som räknas som en av världens skickligaste i sitt gebit klev in i min tråd i ämnet och skrev, riktat till en som sågade allt populärt anno 2020:
”Som jag minns det så fanns väl lättviktig och relativt opersonlig pop högt på listorna på 60-70-80 talet också, även om 60 & 70 talen kunde bjuda på originell pop och soul högt på listorna. Marvin Gaye, Queen, Elton John, The Eagles, David Bowie, Jackson Five, The Beatles, U2, Talking Heads, Jethro Tull. Jag kan ge dig att konformitet eventuellt belönas lite mer idag. De riktigt unika artisterna har kanske svårare att hitta fram. Själv är jag en enkel själ som faktiskt diggar delar av både Taylor Swift, Ariana Grande, Eminem, vid rätt tillfälle. Även ofta förlöjligade Greta Van Fleet är uppfriskande. Sen får man nog ställa frågan; är det hela tiden frågan om att sälja mest eller mycket? Eller är det så att viss konst är helt enkelt smalare – och då säljer mindre – dvs. hittar inte in på topplistor?”
På pricken.
Det har aldrig släppt så mycket musik som nu. Topplistor visar numera vad som konsumeras mest. Men det visar inte att det var bättre förr.
Inte alls.
*
Dagens Industri rankar denna vecka Näringslivets 125 mäktigaste kvinnor. Musikbranschen tycks inte särskilt i fokus trots ofta ambitiös musikbevakning ibland annat bilagan DI Weekend. Den enda representanten är Spotifys HR-chef Katarina Berg på plats 124.
*
Melodifestivalen på lördag. Jag kan inte minnas att jag varit så lite nyfiken. Det kan givetvis bero på tiden, men inte eller utfallet på Sverigetopplistan visar på någon rejäl sprängkraft i låtarna. Kanske dags för festivalen att skaka av sig 00-talskänslan? Nåväl, tipset: Jag gillar Clara Klingenström mest men tror på Tusse.
*
Jag var kanske onödigt sval mot Julien Bakers album Little Oblivions (Matador). Det är tveklöst ännu ett vasst exempel på den lilla våg av lätt sargad folkrockpoesi som utförs bäst av Phoebe Bridgers och blivit mest kommersiell med Taylor Swift.
*
Äntligen lite klarhet från regeringen om möjligheten till begränsad publik vid coronasäkrade spelningar från 1/4. Eller fick vi det?
*
Visst, ABBA:s The Visitors var först att pressas i CD-formatet, men Billy Joel släpptes först.
Lars Nylin
