MI:s Lars Nylin diskuterar med sig själv om det klassiska valet mellan verket och personen, exemplifierat av två aktuella exempel.
Rubriken har fastnat: ”Verket, personen, och skammen däremellan”. Jag tror att det var en krönikör i tidningen Gaffa som hade den under en text om det eviga problemet att skilja på verk och person i konsten.
En frågeställning som troligen de flesta ställer sig regelbundet.
Problemet är ju att svansen på rubriken ovan, gråzonen, är det man mest hamnar i om man vill välja – ”och skammen däremellan”.
Just nu har vi två flagranta exempel på hur svårt det kan vara att placera sig mellan det mest radikala – d v s att helt skippa verk från mördare, allmänna brottslingar, kvinnomisshandlare – visavi extremen åt andra hållet: att helt skilja på det hela, låta kreatören själv och domstolar få sortera med dyngan. För egen del njuter man bara av verken.
Det ena exemplet är rapparen Yasin, en av våra hetaste artister 2021, nu åter anklagad för tunga brott.
Det andra är självklart mästerproducenten – men också den uppenbara dåren – Phil Spector, bortgången i veckan vid 81.
I inget av fallen har jag särskilt svårt att välja. Och troligen väljer jag märkligt och fel i mångas ögon. Det där med att sortera skammen däremellan är många gånger ohyggligt svårt. Och beslutet är dessutom belastat av det mänskligaste av faktorer: hur mycket man älskar musiken från den dubiöse.
Jag hade inga som helst problem att lägga ner R. Kelly efter fallen med hans pedofili. Jag var helt enkelt inget större fan av hans musik. Samma med Morrissey när denne kom ut som alltmer högerextrem. Jag hade redan sedan längre tröttnat på hans fraser.
Det smärtade mer med Michael Jackson, dessutom hade Jackson 5 kommit med i en eventuell bannbulla.
För att ta tre exempel som ofta nämns när verk och person analyseras i populärmusiken.
I de två aktuella fallen är det inte enklare, eftersom det aldrig är enkelt.
I fallet Phil Spector hamnar jag utan större frågetecken i att fortsätta älska och lyssna på hans vägg av ljud.
Jag skulle inte ens överväga att lägga ner att lyssna på John Lennons och George Harrisons bästa soloverk.
Men inte heller låtarna som mest förknippas med Spector personligen, som produktionernas Rolls Royce, River Deep Mountain High. I det sista fallet ytterligare komplicerat av Ike Turners behandling av hustrun Tina.
Det är musik tatuerad i min själ, personen Spector blir en svag skugga bakom verket.
I fallet Yasin är jag långt mer tveksam, trots att han inte ens är fälld för det brott som skickat honom till skampålen i media och till platser eländigare än så på Flashback.
Det som färgar mina åsikter i just det fallet är officiellt att jag tycker att Yasin och i synnerhet ett antal kollegor i svensk rap klivit över en central moralisk gräns. Från en situation där man viktigt provokativt SKILDRAR en situation som jag en medelålders vit man inte har en aning om och borde veta mer om. Till en situation där det som skildras för mig GLORIFIERAS och blir ett svar på vägen till ett bättre liv.
Men inofficiellt är det nog så enkelt att jag inte tycker att Yasin är särskilt spännande. Det finns myriader av starkare rappare. Jag klarar mig utan honom.
Därför kan jag hamna i att jag fortsätter att lyssna på en fängslad mördare medan jag tycker att P3 och andra tills vidare kan pausa en ung rappare som inte ens är fälld.
Som sagt; ”Verket, personen och skammen däremellan.” Den diskussionen har pågått sedan de gamla grekernas tid.
Den lär knappast sluta nu.
Hur ser du själv på saken? Hör gärna av dig.
*
Jag väljer att skriva ut Yasins namn eftersom denne gått ut offentligt med sin syn på anklagelserna mot honom. Men det ska understrykas att han inte är fälld och själv förnekar.
*
Förra veckans krönika om Merck Mercuriadis Hipgnosis och miljardköp av låträttigheter tycks ha intresserat många. Till och med etermedia har hört av sig. Det finns något rubrikvänligt i att låtar blir högt värdesatta. Det i sig är mycket glädjande.
*
Så har även Tyskland fallit för streaming. Jätten i söder spjärnade mot i det sista och marknadsandelen streaming är fortsatt ”bara” 67,5 % men ökningen var radikal under 2020. Exakta siffror för hela året har ännu inte kommit, men de trender som gällde fram till sista juni tycks ha löpt vidare genom pandemin. Siffror från GfK Entertainment och BVMI visar att 139 miljarder streams genererades genom 2020. 2019 var siffran 107 miljarder, för 2018 79,5 miljarder.
*
Syl Sylvain, vila i frid.
*
Missa inte SVT-serien I mördarens spår 1973 om du gillar väl placerad musik i TV-drama. All musik är från det nämnda årtalet.
*
Mer stark musik i Tv-drama: den av Irya Gmeyner och Martin Hederos till polisserien Tunna blå linjen i SVT. Jag är inte knockad av serien i sig hittills, men musiken är magiskt pricksäker.
*
Olivia Rodrigos Drivers License är en mjuk men mäktig listetta. Visst, ohyggligt påverkad av Taylor Swift, men so what, man kan knappast ha bättre förebild 2021.
*
Utan Phil Spector ingen Born To Run med Bruce Springsteen. Kanske heller inget ABBA-sound.
*
Så häftigt med Jakob Hellman i topp av albumlistan. Debuten från 1989 nådde faktiskt som bäst bara plats 9.
Lars Nylin
