Bob Dylan säljer sina låtskrivarrättigheter och gör det för mer än två miljarder kronor. Den nyheten hade en klang och tyngd som gjorde att vänner som aldrig ens skulle överväga att diskutera branschangelägenheter blev nyfikna, kanske till och med hade en åsikt.
Faktum är att det är oerhört svårt även för en hyfsat insnöad att svara på de frågor som ställs med mer än teorier.
Jo, en fråga som ställs är mycket lätt att svara på: är han värd det?
Givetvis är mannen och poeten som gett den moderna populärmusiken ett språk värd det.
Men med resten av undringarna är svårare.
Varför gör han det överhuvudtaget, behöver han ens två miljarder, och vad kan Universal Music Publishing göra som Sony ATV inte gjort?
Det bästa svaret jag uppfattat på den första frågan är att Dylan vill att de pengar han får från 600 ikoniska verk utan stök och strul ska få till hans arvtagare. Kanske har han noterat vilka smärre inbördeskrig som brutit ut kring exempelvis Bob Marleys eller Frank Zappas dödsbon. Nu kan han ge arvtagarna en påse pengar utan ta de framgent behöver tänka på administration eller collecting.
Dessutom finns det tydliga signaler att Joe Biden kommer med en skattelagstiftning som gör det ogynnsamt att sälja katalog på det sätt som Dylan nu gjort.
Troligen finns svaren någonstans där.
Universal kan möjligen – Dylan har sålt alla rättigheter – agera offensivare mot exempelvis TV-streaming än vad Sony ATV haft möjlighet att göra.
På reklamsidan har Dylan inte varit buskablyg ens tidigare. Lika svår som han varit på att godkänna översättningar av sina texter har han varit generös med reklamrättigheter. Han har hunnit med allt från Victoria’s Secret, Apple och IBM till såväl Cadillac som Chrysler. 2016 stod han rentav med ansikte och allt bakom: ”a collection of super premium craft whiskeys.”
Personligen är jag lite tillfreds att han sålde till just Universal. Inget ont om uppstickare som Primary Wave eller Hipgnosis, dom jobbar oftast precis som majors med sina kataloger, stundtals bättre.
Men när aktörer som dessa investerar miljarder i musik kommer det ändå ett litet steg närmare att ägande av musikrättigheter blir samma sorts märkliga frysta investeringar som då svindyr konst placeras i bankvalv någonstans långt borta från dina och mina ögon.
Några har undrat om Dylans försäljning kan trigga andra att ta liknande beslut.
Enstaka exempel kanske, visst. Men generellt tror jag ändå att Dylankatalogen ses som för utomjordisk för att den ska bli en referens och utlösa andras beslut.
Då är det här eländiga året ett långt större hot mot upphovsrätten som vi lärt känna den. Medan Stevie Nicks säljer sin katalog för 800 miljoner primärt för att få platinakant på de sista åren – så uppfattar åtminstone jag just den försäljningen – tvingas andra göra det för att få mat på bordet.
Där finns något att försöka lösa medan tid är och inte minst här hemma.
Tyvärr är detta akuta problem på tok för abstrakt för att nå in i de politiska korridorer som ska ta fram stödmodeller långt bättre och pricksäkra än de vi hittills sett under året.
*
Apropå Bob Dylan: man kan man ha åsikter om affären i sig. Man är även fri att tycka till om Dylan som sångare och poet.
Men en sak går inte att diskutera. Det är ett MUSIKFÖRLAG, Universal Music Publishing, som köpt 600 av hans låtar. Punkt.
Ett SKIVBOLAG är något annat, där finns Dylan f ö på Columbia Records.
Alla läsare av denna text vet troligen att så är saken. Men jag vet inte hur många trådar jag skrivit dessa fakta under det senaste dygnet, inklusive Aftonbladet och SVT Kultur. Det passerar nog dussinet.
Att försöka lära världen skillnaden mellan dessa två sorters branschaktörer är en ongoing process.
*
När Bob Dylan nu säljer dyrt tycks det i många sammanhang synd om David Crosby. Denne blir ett exempel på en som måste sälja rättigheter för sin existens skull.
Floskeln om äpplen och päron räcker inte i det sammanhanget. Crosby har trots allt haft eget ansvar för var hans intäkter ofta hamnat…
*
Nadja Holm vann Idol – grattis! I min bok vinner Jakob Hellman Så mycket bättre – grattis!
Lars Nylin
