En sorts lättnad, om än tillfällig, blev känslan hos Musikindustrins Lars Nylin efter tisdagens besked om 50-gränsen.
Lättnaden. Den blev min första reaktion. För besöksnäringens skull, men även för kulturminister Amanda Lind.
Det gick nästan att ta på den lättnad Lind kände inför att få meddela att vissa lättnader i 50-gränsen kommer 8 oktober. Och att det samma dag bestäms om det vid evenemang ska bli tillåtet med upp till 500 sittande personer med en meters avstånd. I så fall från 15 oktober och under förutsättning att den ökade smittspridning som noterats på sistone inte tilltar.
Amanda Lind tycks en tid ha blivit ett offer långt ner i hierarkin när regeringen inte velat eller inte orkat ta tag i de märkliga konsekvenser som följde på 50-gränsen. Jag har själv deltagit i drevet. Men bättre sent än aldrig att vi och Lind får nosa vid en känsla av att kulturens och besöksnäringens pressade läge tagits i beaktande.
Nu faller allt under samma regler. Hur illa än fortsättningen blir, om det åter stramas åt, slipper vi det helt bisarra att en krog har kunnat ha, säg, 200 gäster. Men om en trubadur börjar sjunga, om så bakom plexiglas, var enligt reglerna 150 tvungna att lämna etablissemanget.
Givetvis helt galet, vilket Lind flera gånger medgett.
Aftonbladets Oisin Cantwell uttryckte det pricksäkert i en krönika:
”Det har varit en svår pedagogisk uppgift att förklara varför det har gått bra för ett etablissemang att ha 200 gäster, men att 150 måste lämna i samma ögonblick som en trubadur börjar spela, och det av andra skäl än att den misshandlar Beatles-låtar.”
En ökning till 500 personer förändrar självklart inte i grunden situationen för alla som drabbats ekonomiskt, mänskligt och artistiskt. För många kommer inte heller 500 vara möjligt att arbeta utifrån.
Men förändringen ger en strimma hopp om en väg tillbaka. Kanske inte tillbaka till där vi befann oss i mars 2020. Men åtminstone till en situation där ansvar och noggrannhet från alla involverade ger möjligheter till lite mer av samvaro och ekonomi jämfört vad 50-taket möjliggjort.
Rent egoistiskt kände jag mest lättnad just där.
Jag har personligen aldrig under det senaste halvåret fantiserat om att åter få trängas med 50 000 framför Nick Cave på Prima Vera Sound.
Jag har däremot åtskilliga gånger tänkt tanken att åtminstone få känna lite av massans kraft som en av 500 utfläkt i en skön sammetsfåtölj i ett Folkets Hus någonstans.
En tanke som kändes avlägsen fram till att Lind och inrikesminister Mikael Damberg äntrade sina talarstolar på tisdagen.
*
Reaktionen att applådera dagens besked är INTE synonymt med att bagatellisera pandemin och förringa sjukvårdens slit. Något som en hel del vanligtvis vettiga själar envisas med att påstå. Jag är så in i märgen trött på den reflexen.
*
Warner Music Nordics får vid årsskiftet en rent finsk topp. Som vi berättat tar Warner Music Finlands Mark Fry vid nyår över Warner Music Sweden efter Jonas Siljemark. Fry blir även ”president” för bolagets nordiska organisation. På tisdagen kom nyheten att Niko Nordström dels tar över som general manager för Warner Music Finland, dessutom blir ”vice president” för Nordics. Nordström återvänder från Australien där han arbetat hos bolaget sedan 2017. Har det någonsin hänt att en major i Norden så tydligt styrts av finländska krafter?
*
2020 kan vara övervärldsligt vackert, trots allt. Missa inte Fleet Foxes nya album Shore.
*
Jag kan bara instämma: Caspar Camitz i Idol är en naturbegåvning av rang.
*
Intervjun med Spotifys Daniel Ek vid Slush Music var intressant i sig. Men själv fastnar jag vid detaljen att Spotify ökade mer i antal betalande under det första halvåret i år än under samma tid förra året, upp till 138 miljoner.
Lars Nylin
