Har USA under pandemin slutligt tappat greppet som världsmakt i populärkultur. MI:s Lars Nylin tittar på en intressant spaning.
Mjuk makt. Sedan 90-talet har det talats om det begreppet i internationella relationer. Mjuk makt, soft power, som i förmågan att skapa en attraktionskraft i ett land utifrån mjuka aspekter, som populärkultur. USA har alltid varit vinnaren i det begrepp som Harvardprofessorn Joseph Nye en gång myntade.
Det hör inte helt hemma här, men jag kommer att tänka på begreppet när kolumnisten Steve Rose i tidningen The Guardian gör en intressant spaning om USA:s allt svagare grepp om populärkulturen.
Rose gör det under rubriken: ”American horror story: how the US lost its grip on pop culture” med ingressen: “Trump, Covid and streaming have weakened the country’s cultural dominance – and artists around the world are filling the gap.”
Rose menar att med Donald Trumps USA och i synnerhet under Covid-19 har omvärlden inte bara rubbat den dominans USA haft över populärkulturen sedan åtminstone 1950-talet. Omvärlden har enligt Rose på många fält rusat ifrån ett handlingsförlamat, nedstängt och avstängt USA.
Tesen blir: Om inte USA tror på den amerikanska drömmen – varför ska då vi andra tro på den?
Men stämmer verkligen beskrivningen? Tendenser finns överallt. Kanske allra mest kring rörlig bild på filmduk och i streamad TV. Sydkoreanska Parasite vann en Oscar för bästa film förra året, som första icke-amerikanska film någonsin. De senaste tio åren har en enda regissör från USA tagit hem registatyetten.
Redan innan pandemin hade Kinas filmindustri passerat Hollywood i storlek. Med stängda biografer i USA är skillnaden större 2020. Det är illustrerande att den största USA-premiären i år, filmen Tenet, gick upp i 41 länder men inte i USA. När Disney släpper nya Mulan blir det i USA bara i streamad form.
Samma på TV-fronten. Rad efter rad av globala produktioner tar plats i spotlight. Serier som förr hade gjorts i amerikanska versioner, adaptions, visas nu av Netflix med originalformat, och om man så vill på originalspråk. Det händer att det går veckor utan att jag ser en serie Made In USA.
Men trots allt, när Netflix mailar mig vad på tjänsten som är populärast bland svenska tittare är USA-dominansen fortsatt total.
Och även så i vårt huvudämne, musik. Det exploderar visserligen ständigt – och allt oftare – hits med latinbakgrund. Från Colombia, Puerto Rico eller även USA-baserade akter. Bad Bunny, J Balvin och Maluma tillhör nuets största namn och Luis Fonsis Despacito har streamats sju miljarder gånger på YouTube.
Parallellt gör K-Pop allt vassare attacker med BTS i spetsen.
Men tittar man på Sverigetopplistans topp 100 eller Spotify topp 50 dominerar fortsatt två marknader totalt. Sverige och Nordamerika (egentligen USA plus The Weeknd och Drake). Just nu med Cardi B och 24KGoldn som ledande amerikaner.
Men där kommer vi också till en annan spaning från Rose. Det är med den afro-amerikanska kulturen som USA stretar mot starkast i populärkulturen. Det gäller även i film och sakta men säkert i TV och populärlitteratur.
Spaningen i The Guardian är extremt intressant. Det är nog en tidsfråga innan vi är där fullt ut. Frågan blir om något annat land tar över eller om det blir så diversifierat som de flesta tror.
Sanningen om den långa svansen är en annan 90-tals-insikt som faller på plats alltmer.
*
En studie från Alpha Data visar att en procent av alla akter på strömningsplattformarna genererar 90 % av spelningarna och att 99 % följaktligen får dela på resten. Om man tar in att dessa 99 %, enligt analysföretaget, utgör hela 1,6 miljoner akter och att det adderas 40 000 spår per dag blir det extremt magert per aktör.
Men man kan vända på myntet. En procent innebär att 16 000 delar på 90 %. Det skulle vara extremt intressant att få veta lite om hur många som delade på den stora kakan under CD-eran, och vad motsvarande utdelning skulle ha blivit nu.
För att ta en hitakt som Tones And I som exempel på vad som händer 2020: redan singeln Dance Monkey har spelats mer än 1,8 miljarder gånger bara på Spotify. Det bör ha gett minst 50 miljoner till akten, Det skulle ha motsvarat åtskilliga miljoner CD, och detta för en enda låt.
Visst, ett extremt exempel, men ändå en intressant aspekt på ett kontroversiellt ämne.
*
”Facebook stoppar livestreaming 1/10” löd rubriken i veckan. Det går att diskutera märkligheter från Facebooks sida tills korna går hem. Men här tror jag definitivt inte att artister som framför sitt eget material behöver vara skraja.
*
Det är troligen tredje gången jag skriver det (tidigare bl a om Phoebe Bridgers) men Flaming Lips nya American Head är definitivt en kandidat till årets album.
*
Grattis till TV4 som fyller 30 år i dag tisdag. Men det innebär också ett trist trettioårsjubileum för kanalens tradition att inte betala medverkande musiker.
*
Grattis till gruppen Garbochock, vars 80-talsklassiker Ritual fyller 40 år. Det firas med ett helt nytt album, En annan dag, som kom som en blixt från klar Skånehimmel i dag. Enligt rapport inspelad med ursprunglig sättning.
*
”Vinyl större än CD för första gången sedan 1980-talet” är en annan rubrik från veckan. Hade man trott media togs det steget redan för tio år sedan.
*
92 miljoner streams för Victor Leksells Svag är en siffra så mäktig att den knappt går att ta in.
Lars Nylin
