Vad gör man när TV-seriesuget är som störst och utbudet på Netflix som svagast svagt? Om man är MI:s Lars Nylin ser man på en film om Eurovision Song Contest som annars knappast skulle ha stått på bucketlistan. Följden blev en rad underhållande bloopers värda 12 poäng.
Oändlig storm över hemester-ön. Dag efter dag efter dag. I normala fall hade det inneburit att jag boat in mig i hyrstugan och slukat en serie eller tre på HBO eller Netflix.
Men i år blev det inte så. Är det bara jag, eller är inte utbudet av nya kvalitativa serier ovanligt magert när det borde ha varit som starkast? Utöver SVT:s fenomenala Miraklet hittade jag inget alls.
Svaret fick istället bli något som funnits på att göra-listan för denne MI-redaktör sedan nyheten om dess existens kom i juni: det blev av att se Will Ferrells The Story of Fire Saga, en film som dels toppat Netflix egen topplista, men som inte minst MI-laddats av att Molly Sandén agerar My Marianne i ledmotivet.
Upplevelsen var knappast plågsam ens för en ESC-agnostiker.
Rent filmiskt är den maximalt en tvåa, full av klyschor och enkla lösningar. Men för en svensk sondmatad på Mello och ESC är den så pass kärleksfullt utförd av Ferrell att den ändå funkar.
Inte minst funkar den som en härlig bloopers-parad i en tid när det behövs alla ljuspunkter man kan få.
Sagan om det isländska bandet Fire Saga med Lars Erickssong (Will Ferrell) och Sigrit Ericksdottir (strålande Rachel McAdams) är en parad i avsiktliga, oavsiktliga och bara helt enkelt märkliga felaktigheter.
Att den dessutom är ett presentbord av ESC-cameos (Lordi, Alexander Rybak, Conchita Wurst, etc) gör att den magra storyn lyckligtvis helt kommer i skymundan.
Redan inledningen är en fullträff i bloopersparaden.
Lars och Sigrit ser hemma på Island hur ABBA vinner ESC i Brighton 1974. Det är bara det att Island sände ESC första gången 1983 (och deltog från 1986). Att vuxna i tillbakablicken dricker öl trots att det inte såldes förrän 1989 kan däremot sorteras under konstnärlig frihet.
Sedan fortsätter det i samma stil. Ett axplock:
Finalen 2020, som Fire Saga är med i, hålls i Skottland, det var som bekant Nederländerna som skulle ha arrangerat.
Det förekommer flera elakheter mot Storbritanniens usla leverans i ESC, men eftersom finalen de facto hålls i Skottland torde landet ha vunnit året innan?
Mer nördig blooper: Sveriges finalist Johnny John John har sju personer med sig på scenen när reglerna säger max sex.
Poängredovisningen är milt uttryckt kreativ. Island får poäng men det står ändå ständigt ”0” på tavlan. Nederländerna finns med på två ställen på samma tavla. Dessutom förekommer Tyskland i semifinalen, de är som bekant direktkvalificerade till finalen.
Att geografin kring värdstaden Edinburgh och Fire Sagas hemmanation Island är extremt kreativ kan återigen hänvisas till regissörens kreativa rättigheter.
Och det höll mig vaken och alert. Så varför klaga?
ESC-betyg från Musikindustrin.se: 3.
*
Missa absolut inte italienska Miraklet på SVT Play. Redan valet av musik gör detta möte mellan religion och vetenskap till något extra.
*
Framgångarna bara fortsätter i Storbritannien för Halmstadsexporten Jubel och deras version av Dancing In The Moonlight. Sebastian Atas och Victor Sjöström släppte den första gången 2018. I en tropicalremix av Nathan Dawe är den denna vecka nummer 23 på Englandslistan och på väg uppåt.
*
Tuffa tider för TikTok i USA. Eller ska det som sker kring tjänsten endast ses som klantigt politiskt spel från team Trump med allierade?
*
Lysande insatser från representanter för livescenen i veckan i frågan om ett ansvarsfullt öppnande av livescenen och ett riktat stöd till densamma. Här Live Nations Anna Sjölund i TV4. Sjölund som bl a säger: ”Det är en situation som många inte förstår. Evenemangsbranschen är ett ekosystem av spetskompetens och långa ledtider. Det är viktigt med ett riktat stöd nu.”
Lars Nylin
