Både Grammygalan och skivbolaget Republic slutar använda beteckningen ”urban” för musik inom hiphop och R&B, efter kritik om att den vilar på rasistisk grund. Åsikterna om hur effektiv en sådan handling är går isär. Men diskussionen öppnar för ett större samtal om strukturell rasism i musikbranschen, menar MI:s Christel Valsinger.
Ska namnet ”urban” i musiksammanhang bytas ut? Frågan diskuteras inom framförallt amerikansk musikbransch just nu, sedan Republic Records nyligen ut gick med tillkännagivandet att de droppar termen. Benämningen är ”föråldrad” och speglar en struktur från det förflutna, menar bolaget och uppmanar andra i branschen att göra samma sak.
”Urban” har blivit ett uppsamlingsnamn för musikgenrer som inkluderar hiphop, grime, R&B, soul och rap. Ett hopklumpande och förminskande namn på musik som främst företräds av svarta, menar kritiker. En av dem är Tyler, the Creator, som tidigare i år vann en Grammy i kategorin ”Best rap album”.
”Så fort en person som ser ut som jag, gör något som är genrebändande så hamnar det i en rap- eller urban-kategori”, sa han till reportrar i samband med galan. ”Jag gillar inte det där ’urban’-ordet – det är bara ett politiskt korrekt sätt att säga n-ordet till mig”, la han till.
Bara dagar efter att Republic Records gjorde sitt uttalande om att stryka ”urban” i sin kategorisering av musik och på avdelningar inom bolaget, gick organisationen bakom The Grammys ut och meddelade att de byter namn på kategorin ”best urban contemporary album” till ”best progressive R&B album”.
Men åsikterna om värdet av att sluta använda ordet ”urban” går isär i branschen. Warner Records och deras Senior VP och Head of Urban Marketing, Chris Atlas, höll för några dagar sedan ett Zoom-möte med titeln ”What is urban?” med deltagare från bl a Warner-etiketterna 300 Entertainment och Atlantic Records och Sony-ägda Columbia Records. I en artikel hos Music Business Worldwide som finns här, framgår att det finns de som velat bli av med benämningen ”urban” från sina jobbtitlar i flera år, med argumentet att det håller tillbaka svarta i ledarpostion från att delta på högsta beslutande nivåer. Medan andra tycker att problemen finns i systemen och att borttagandet av ett ord bara är ett slags plåster som verkar på ytan. Det visade sig också att Republics beslut inte var riktigt förankrat hos moderbolaget Universal.
Men åtgärden visar på viljan att komma till konkret handling i branschen. Oavsett om förändrad terminologi i det här fallet är en hjälp mot strukturell rasism eller inte så är kan ”urban”-diskussionen öppna för den stora frågan om hur vi bygger system som inte fördelar tillgångar efter hudfärg.
I musikbranschen, liksom i andra organiserade sammanhang, blir det lättare att prata om diskriminering och orättvisor tack vare globala revolter som #metoo och #blacklivesmatter.
I fallet med #metoo upplevde jag en stark effekt i att inte behöva börja från noll i varje diskussion som rör jämställdhet. Ingen kunde längre gömma sig bakom okunskap och plötsligt gick det att pusha frågor om t ex trygghet, inkludering och kvinnlig representation i styrelser utan att behöva fastna i en diskussion om huruvida systematisk diskriminering överhuvudtaget existerar.
Förhoppningsvis blir effekten av BLM-rörelsen densamma. Att basen är lagd för att det ska gå att komma närmare äkta jämlikhet.
Christel Valsinger
