”Ska Brown Eyed Girl med ett spanskt coverband bli min sista livelåt på ett bra tag?”. Musikindustrins Lars Nylin tittar på förödande branschföljder av Covid-19.
I mitten av förra veckan såg jag det lokala coverbandet The Green Dogs på en restaurang i den sydspanska staden Nerja. Det var allmänt trevligt, tapas och cava, ganska udda låtval, inte minst såg klaviaturspelaren ut som Rick Rubins okände tvillingbror.
När jag lämnade denna trevliga semesterövning på krogen Casa Grande och gick ut i den somriga vårkvällen trodde jag knappast att känslan några dagar senare skulle bli att detta möjligen var årets, eller åtminstone första halvårets sista liveupplevelse för mig.
När detta skrivs sitter jag i karantän, får bara gå till mataffär och apotek, allt av livemusik och annan social verksamhet är totalt stoppat i till att börja med 14 dagar, det lär bli mycket längre.
Hemma hos er är taket fortfarande 500 personer och det existerar en scen. Men oavsett om detta kvarstår om 24 timmar eller då jag kommit hem har de senaste dagarna varit en ständig påminnelse om vilken extremt skör lina i synnerhet livemusiken balanserar på just nu. Arrangörer, bokare, artister och akter ser ett helt år, kanske långt värre, raseras på kort tid.
Hur mycket regeringens åtgärdspaket, se annan plats, kommer att hjälpa nämnda, och i förlängningen alla former av musikbolag är oklart. Troligen ytterst lite. Saker som lokalhyror, arvoden och kompensation för uteblivna intäkter finns inte i detta. Från den lilla aktören upp till Live Nation seglar nu upp ett scenario som kan kappsejsa en hel bransch.
När jag frustrerat funderar på vad som kan och inte kan göras just nu dyker några futtiga, men ändå konkreta tankar upp.
Låt oss exempelvis hoppas att livescenen är åter vid det normala framåt sommaren. Se då till att det som händer då, eller åtminstone i höst, är utsålt. På det sättet kanske åtminstone lite förlorad mark kan hämtas igen.
En annan vision är att svensk radio gör som norska NRK och bara spelar inhemsk musik en kortare eller längre tid. Glöm spellistor för ett tag, nu gäller force majeure, ös på med all sorts svensk musik. Det hindrar inte raset, men det ger en del kompensation för akter som nu ser många månader av intäkter försvinna.
Men det finns ljuspunkter. Det är exempelvis glädjande att många musikbolag var först av alla att skicka hem sin personal.
Det är även glädjande att kulturaktörer och livebransch nämns som potentiellt hjälpta av det nämnda åtgärdspaketet. Det återstår att se i vilken omfattning det hjälper. Just nu känns det som om svaret är föga, Risken fisken kanske t o m att en habil version av Van Morrisons Brown Eyed Girl med en medelålders spansk trio blir det sista jag ser på en scen på ett tag.
Inget ont om The Green Dogs, men det vore en tragisk tanke.
*
Facebook-gruppen Svenska Musikbranschen tipsar om olika initiativ kring Corona, följ gärna.
*
Mycket hög tid för något trevligt. Och det finns det just nu på SVT Play. Tystnaden – en film om Silence, musiken och tiden, en dokumentär om Silence Records – i regi av Kristina Lindström, Kristian Petri och Johan Söderberg – är såväl en skildring av en epok, som en poetisk berättelse om ett mycket speciellt skivbolag. ”Mitt” Silence är ett senare med namn som Kai Martin & Stick!, Traste Lindéns Kvintett, Hedningarna och bob hund. Dokumentären skildrar främst skapelsen från 1970 och framåt av denna pärla bland svenska skivbolag, med huvudroller av särlingar som Bo Hansson, Kebnekaise och Träd Gräs & Stenar. Stjärnrollerna, mycket lågmälda sådana, tas dock av Silence-karaktärerna Eva Wilke, Anders Lind och Nikolaj Steenstrup. Summan blir 58 väl spenderade minuter.
*
I Tyskland har kulturminister Monika Grütters utlovat konkret stöd inte bara till kreativa näringar utan även till artister och frilansande musiker. Det ska bli intressant om sådana detaljer finns även i det svenska åtgärdspaketet på torsdag.
*
Första singeln från bröderna Gustaf och Viktor Norén som duo heter Rise Again och är en briljant småepisk ljuspunkt i kärva tider. Släpps på fredag.
Lars Nylin
