MI:s Lars Nylin om det årliga Grammispirret inför galan på torsdag.
Jag minns pirret. Jag hade för första gången suttit i juryn för Grammis och visste sålunda om alla vinnare. Ändå var det med stor andakt jag en kväll i mars det året placerade mig i Berns Salonger vid Berzeeli Park i Stockholm för 1989 års gala.
Pirret kopplade alltså inte till nyfikenhet utan till hur publiken på plats – och TV-publiken – skulle ta mot vinnarna. Inte minst var det fascinerande att få invänta vinnare som jag personligen hade följt på nära håll: som Thomas Di Leva, Jakob Hellman, Marie Fredriksson, producenten Dan Sundqvist.
Många år senare är pirret kanske inte riktigt detsamma. I en betydligt brusigare värld inser även jag att en Grammis inte har samma genomslag som i en era när CD-skivan var färsk. Dessutom följer jag inte längre artister så nära.
Men suget är ändå mäktigt.
Branschen har gått genom ett totalt paradigmskifte, och som en följd även Grammis. Vissa kategorier är helt väsensskilda i tonalitet mot bara tio-femton år sedan.
I detta ligger ETT av skälen till att även årets Grammis blir en tungviktare, denna gång i TV4 Play. Ett annat är att det kort och gott inte finns något annat svenskt pris som har ens tillnärmelsevis samma bredd, djup och historia.
Att Grammis gjorde ett märkligt uppehåll 1972 – 1988 är nu utraderat ur minnet. Åtminstone för mig känns det som att priset är evigt, bakåt och framåt.
Om jag, trots viss jurymedverkan även i år, får ha några förhandsfavoriter? Ingen kan hindra mig. Och det finns flera stora favoriter.
Erik Lundin är självklart en, hans ordsmidande är stort alla kategorier. Hurula känns som att han bygger broar mellan ”mitt” ursprungliga Grammis och nuet. Sara Parkman likaså i folkkategorin. Av storfavoriterna på förhand är även jag djupt fascinerad av Molly Sandéns transformering som artist. Håkan Hellström är ett ofta kontroversiellt namn, men hans Illusioner har växt till min favorit med honom, så där finns en given ytterligare att hålla tummarna för.
Lite utanför den röda tråden plattor/låtar/releaser finns därtill en stor favorit i Årets video-nomineringen Horse av regissören Vedan Rupic med technokonstnären Salvatore Gannaci. Två ex-Bosnier som skapat ett litet mästerverk som snarare är kortfilm än traditionell video.
Om jag saknar någon? Lika självklart det.
2019 var ett briljant musikår i många genrer och naturligtvis kom många högt kvalificerade inte med. Om jag ska nämna en får det bli Daniel Norgrens Wooh Dang. Redan låten Afterglow tycker jag motiverar till en nominering. Men så blir det när juryarbetet är helt öppet och subjektivt, som i Grammis. Det tycker jag vi ska vara tacksamma över. Jag kommer däremot att höja en privat skål över Norgren, hör av dig på plats om du vill vara med. Annars hörs vi via MI:s summering av galan.
Lars Nylin
Alla nomineringar till Grammis 2020 hittar du här.
