I den demokratiserade musikbranschen kan alla bli artister. Men när det ges ut så mycket musik att det troliga utfallet är att ingen hör din senaste release, är det självklart att det föds tveksamma tjänster, skriver MI:s Christel Valsinger.
I kölvattnet av debatten om köpta streams känns det nödvändigt att för en stund stanna upp och också fundera över varför den typen av tjänster uppstått.
Sedan det blev möjligt för alla med en dator och internetkoppling att ge ut sin egen musik med en potentiell publik över hela världen har det blivit fasligt trångt i strålkastarljuset. För musiklyssnaren finns en oändlig mängd musik bara ett klick bort, en fantastisk utveckling. Men för musikproducenten har frågan om hur man når igenom bruset till den där lyssnaren blivit fullständigt dominerande.
Självklart öppnar det upp för ett helt fält av tjänster som erbjuder sig att ta din artistdröm “hela vägen”. Självutgivningen boostas med uttryck om att du som artist behåller all kontroll över ditt kreativa uttryck, äger rättigheterna till mastrar etc – allt viktiga argument. Men det pratas mindre om hur mycket det faktiskt kostar att ge ut en låt med den numera förgivettagna paketeringen: proffsiga foton, omslag, PR, video mm. Detta efter att du förmodligen redan haft kostnader för studiotid, mixning och mastring.
Det gör lite ont att se exploateringen av alla dessa artistdrömmar. Hur de som borde stanna i replokalen eller studion ett par år till, jobba vidare på sitt uttryck tills det faktiskt är så unikt och nödvändigt att det bara måste få komma ut och bli hört – istället lägger 10 – 50 000 kronor på en release som kunde väntat. Kanske är pengarna slut sen. Kanske är orken slut sen. Kanske blir det inget mer av den där drömmen.
Naturligtvis finns det gott om aktörer som erjuder PR, content och dylikt, som inte jobbar med releaser de inte tror på. Men det är en väldigt tacksam marknad just nu för att sälja marknadsföringstjänster. Alla kan bli artister! Alla får vara med!
Men musikbranschen var inte rättvis förr och den är det inte nu. Du kan ha lagt ner hur mycket tid och pengar som helst på din debutsingel – och ändå få nöja dig med en handfull streams, i huvudsak från din familj och dina kompisar. Att du har 20 följare och <1000 streams är dessutom öppet för vem som helst att se på din artistsida på Spotify. Det kan vara ganska plågsamt för den som har satsat allt.
Så självklart utvecklas tjänster som erbjuder dig att verka mer populär. För ser det ut som att man har fans, så får man ju fans – ingen vill missa nästa stora grej. Popularitet öppnar dessutom möjligheter till gig, intervjuer och kanske varumärkessamarbeten. Och det kan ju öka publiken.
Nu har ju allt fler arrangörer lärt sig att en miljon streams inte betyder att en artist har fans som är beredda att betala för en konsert. Och allt fler journalister börjar också lära sig att många streams inte behöver betyda att en artist är värd att skrivas om.
Men så länge det finns artistdrömmar kommer det finnas tjänster som tjänar pengar på dem. Och en del av dem kommer förmodligen att vara ganska grumliga i sin utformning.
Christel Valsinger
