MI:s Lars Nylin kommenterar i veckans krönika ett hett ämne, streamingfusk, och tar också upp okunskap kring saken. Han hyllar även en aktuell TV-dokumentär.
Plötsligt är musikbranschens kanske mest ikoniska varumärke i allmänt fokus, vi talar om topplistorna och i synnerhet singellistan.
I en sorts nutida version av 1950-talets Payola i USA, då radiodiscjockeys betalades för att spela vissa låtar, eller 90-talets bluffar med rapportering till listan, har det uppmärksammats i ett antal medier en misstanke om att det köps streams i, sägs det, stor skala.
För att låtar och artister ska synas bättre, för att få större ersättning från exempelvis Spotify, för att kunna få bättre livegager, för att komma med på lukrativa playlists. Ibland kanske helt enkelt för att det går, en del ser ju en drift i att utnyttja sådana chanser på tillvarons alla områden.
Bland andra Dagens Nyheter och SVT har dom senaste veckorna tagit upp ämnet i mer eller mindre kunniga analyser.
Vår guru på ämnen som dessa, Daniel Johansson, gör på annan plats en rejäl genomgång av olika aspekter på riggad streaming, missa absolut inte det dokumentet.
I vissa skildringar av denna farsot, för givetvis är det något som alla trovärdiga branschaktörer vill stävja så mycket som möjligt, hävdas det att skivbolagen och Ifpi tagits på sängen.
Så är det självklart inte. MI har skrivit om saken flera gånger under senare år, oftast då briefade om en diskussion mellan skivbolagen, Ifpi och Spotify som pågått i flera år.
Jag känner till att förändringar av parametrar för topplistan redan diskuteras och med stor sannolikhet kommer att införas inom en snar framtid. För att nämna en moteld.
Men det finns även totalt legala aspekter som grumlar farhågorna och kritiken. Inte minst finns det vägar till mäktig streaming som jag noterat att många inte ens känner till.
Det sociala mediet TikTok är exempelvis en allt viktigare väg till miljonstreaming genom att låtar upptäcks genom miniklippen på tjänsten och sedan så att säga sprids till streamingtjänsterna.
Även olika former av massaktivering av fans på t ex YouTube eller Spotify i sig, något som Daniel tar upp, verkar ta vissa på sängen. Vilket jag kan finna lite märkligt efter nu ganska många år med SMS-blitzar vid Melodifestivalen.
Inget av detta är fusk. Däremot så är det del av ett beteende som vi fans av medelålders artister sällan pysslar med.
Men allt detta ger inte skäl att negligera rent brottsliga aktiviteter, det finns till och med rapporter om penningtvätt via att det köps och säljs streams.
Jag vet att såväl Ifpi som alla sorters skivbolag tar detta på största allvar. Detta trots att de analyser som gjorts av topplistedata visar att skumraskeriet är klart mindre än vad vissa hävdar.
Just nu är det centrala att se till att inte problemet växer. På sikt vill jag tro att det klart minskar.
Helt går det givetvis inte att stoppa, sådan är tyvärr inte mänsklighetens moral.
*
Det är ingen hemlighet att när det talas om dopade topplistor tänker många på svensk rap – en genre som helt dominerade singellistans topp under 2019. Det finns hittills inga bevis för att genren skulle vara större bovar än andra.
Beskyllningarna blir också väldigt trubbiga när de kombineras med uttalanden av slaget: ”Den där dyngan är väl bara stor i Rinkeby och bland drogförhärligande brats på Östermalm.”
Då har man helt missat det enorma genomslag som svensk rap – av alla slag – nått i hela landet och i alla sammanhang under senare år. Genren är ganska överlägset tidsmarkören nummer ett i ett antal åldersgrupper. Rap roar och provocerar – och säker skrämmer vissa – på samma sätt som Ebba Grön gjorde för 40 år sedan eller viss metal på 90-talet, bara i så mycket bredare grupper.
*
En ledande svensk rappare är häktad misstänkt för mord eller medhjälp till mord. Vissa medier väljer att gå ut med namnet. MI pysslar inte med kriminaljournalistik och väljer därför, men även av andra skäl – det är framförallt ännu under utredning – att inte i detta skede bevaka händelsen eller gå ut med namn.
*
Det finns krafter i Sverige som vill minska resurserna för Public Service, eller till och med helt lägga ned dessa medier. Tankarna far åt det hållet när SVT och SVT Play erbjuder intressanta dokumentärserier om punk och country, liksom enstaka dokumentärer om exempelvis Whitney Houston. Teddy Pendergrass och skivbolaget Motown.
I synnerhet Motown: Drömfabriken är ett måste för alla med det minsta intresse i hit- och branschhistoria. Den långfilmslånga dokumentären är förskönande, alla som gräver lite vet att det finns negativa aspekter på bolagsgrundaren Berry Gordy som knappt berörs. Men den är också sprakande, entusiastisk och späckad med klipp som åtminstone inte jag hade sett. Den är också ett tidsdokument över en era och en stad som ger nya dimensioner till begreppet hitproduktion.
Namnparaden är givetvis oerhörd: Smokey Robinson, Holland-Dozier-Holland, Diana Ross, Marvin Gaye, Michael Jackson, Norman Whitfield, The Temptations, Gladys Knight & The Pips, för att bara nämna några få. Klart fascinerande är att man som tittare guidas av Gordy, 90, och Smokey Robinson, 79, som båda tycks hämtade ur kar med formalin, båda ser snarare ut att vara i 60-årsåldern.
Lars Nylin
