Svensk rap dominerar kraftigt på svenska topp 30. MI:s Lars Nylin tittar på ett fenomen som kan ha blivit evigt. Och en utmaning för branschen. Eller inte.
I år har det gått 25 år sedan Latin Kings slog genom med Välkommen till förorten och för evigt skrev om kursboken för svensk musik på svenska.
Att döma av reaktionerna på hiphop under de många åren som gått tycks det som om åtskilliga är kvar i våren 1994.
Jag tänker inte så mycket på åsikter om genren och dess effektsökeri – ibland provocerande och t o m farligt klumpigt – utan här kort och gott på förvåningen över att många fortfarande inte tar genrens ankomst på allvar.
Typ: ”Låt dom hålla på, dom lär sig nog sjunga och spela snart.”
Det är 2019 nu. Så mycket har hänt.
Men även jag, som rimligt nyfiken följt svensk hiphops framväxt, häpnar så smått över hur det ser ut på Sverigetopplistan och Spotify topp 50 i år.
Det räcker med svenskarna på listorna för att fråga sig om någon genre någonsin dominerat topplistan så påtagligt – vi talar då alltså om från och med 1975 då svenska listan infördes.
Akter som Z.E., Einar, Ant Wan, Dree Low, Adel, Dani M, K27, Greekazo dominerar redan dom rejält. Lägger man sedan till pop-rap som Hov1 respektive utländsk rap – just nu Post Malone – blir dominansen brutal. På albumlistan är denna vecka topp fem rap. 14 av 20 på topp 20 av singellistan.
Stundtals går det en traditionell popakt på ett halvdussin rapditon på topp 30. Ofta är det dessutom releaser som sker utanför de traditionella ramarna, hemkört såväl i produktion som distribution.
Jag har ingen aning om hur mina vänner på de stora bolagen ser på fenomenet. Möjligen ser man det som jag själv gör: detta liksom ”ska” ske oberoende. Dessutom finns det ständigt dubiösa inslag i texter och allmän attityd, det behöver man inte vara rostig branschgubbe för att ibland ifrågasätta. Det slipper man nu analysera och behandla.
Jag vet att det skvallras om köpta streams från streamingfarmer i Indien eller gamla ryska republiker. Förhoppningsvis är det mycket överdrivet, köpen kostar ju dessutom mer än det smakar.
Men oavsett detta är det heller inga enorma antal vi talar om. Oftast 5-15 miljoner, streamingantal som även många popakter når upp i.
Saken är bara den att i svensk rap sker det nu ständigt, vecka efter vecka, låtarna bara haglar ut från Bredäng, Hammarkullen, Enskededalen eller Råby.
Där finns en spännande utmaning om man så vill, eller så låter branschen det bara bubbla på ostört.
Oavsett vilket är det fascinerande att vi fått topplistor lika dominerade av rap som i exempelvis Frankrike och Belgien. Det såg jag faktiskt inte riktigt komma.
*
Missa inte att Chrissie Hynde gör jazz på nya Valve Bone Woe (BMG). Från örhängen som Hoagy Carmichaels eviga I Get Along Without You Very Well till Nick Drake och Kinks. Här och nu låter det som att Chrissie bör röra sig i detta sammanhang framledes.
*
Rap må dominera listorna. Men Molly Sandéns Rosa himmel från TV-serien Störst av allt hänger sig kvar högt på listorna. Imponerande och rättvist.
*
Missa heller inte Grants ledmotiv Let’s Face The Music and Dance i Cmores strålande finansaction Fartblinda. Grant och Peter Kvint har gjort James Bond-material av Irving Berlings evergreen.
*
Stockholmare bland läsarna kan fundera på att skriva under Södra Teaterns namninsamling för fortsatta konserter på Mosebacketerrassen. Jag har gjort det. Men även tillresande är givetvis välkomna att stötta en av huvudstadens finaste scener. https://sodrateatern.typeform.com/to/rY1tTp
*
Man kan se väldigt olika på modellens möjligheter att skapa rättvisare fördelning. Men Deezers pilot med en user-centric-modell är likväl spännande. Läs mer i Daniel Johanssons krönika.
Lars Nylin
