Plötsligt tycktes det som pest och kolera drabbat Stockholms klubbvärld. Samtidigt. Under några dagar rapporterades om stängning eller andra märkligheter kring ett halvdussin av huvudstadens ledande klubbar: Debaser, Kägelbanan, Café 44, Kraken, Melodybox, Slaktkyrkan, Brooklyn Bar.
I något fall handlade det om bullerklagande grannar. I andra om byggplaner. I ytterligare något om tjänstemän som inte visste vad andra tjänstemän gjort i ärendet.
Snabbt startades en protestgrupp på Facebook som fick 25 000 (!) att skriva på i vredesmod över nedmonteringen av huvudstadens livescen på kortare tid än det tar att få en handled stämplad med lila tryck.
Någon krönikör såg boven i form av från landsorten inflyttade. Vi, jag tillhör själv det märkliga folkslaget, skulle enligt krönikören i tidningen Gaffa ligga bakom den gentrifiering som får följder i just klagomål över nattligt sturm und drang och annat otyg.
Andra fixerade helt vid politiker och tjänstemän med uppsåt att göra Stockholm till en lugn fin stad med överallt tysta gallerier och Michelinkrogar mellan de för säkerhets skull treglasade husen.
Till sist hade reaktionen i Stockholm blivit så påtaglig att det bjöds in till diskussion i ett Göteborg som inte ville riskera att ärva eländet.
Det enda enkla att fastslå: det är bisarrt att Stockholms innerstad sakta håller på att bli av med alla medelstora scener (500-1000 personer i kapacitet). Vasateatern har det ännu inte ryktats kring, annars verkar det existera frågetecken kring det mesta.
Det är däremot alls inte lika lätt att svara på VARFÖR det blivit så här.
En central del är att politiker och tjänstemän inte tycks ha någon plattform där (eventuella) visioner i ämnet dryftas. Klassikern: den ena handen vet inte vad den andra gör.
Men historien blir inte mer lättanalyserad av att det även finns ett moln av digital alarmism över allting.
Café 44, en kulturoas sedan decennier på östra Södermalm, är knappast mer hotad nu än för tio år sedan. I fallen Kraken och Slaktkyrkan i Slakthusområdet söder om innerstan skrevs avtalen med vetskapen att det var på lånad tid (det ska byggas tågstation och torg). Debaser drabbades, som det tycks, av en kommunikativ härdsmälta hos ansvariga tjänstemän, en smälta som nog kommer att kunna kylas ned.
I själva verket är det vara en scen som hotas av klagomål från grannar. Men mot den scenen, Kägelbanan vid Mosebacke på Söder, har det inte ens riktats kritik. Det är i själva verket grannen utomhusscenen Mosebacketerassen som drivit grannar in i hörselkåpor. I det fallet är det, uppger i alla fall Dagens Nyheter, ägaren själv som tagit chansen att omvandla Kägelbanan till kontor.
Lugn och sans, det är inte ord man vill förknippa med livescener. Men här är det nog faktiskt nödvändigt.
Att Stockholms innerstad är på väg att bli en bomullsinlindad kokong för medelklass, boende eller på visit, blir en så kallad annan diskussion.
*
”Hov1 regerar”. Den rubriken tycks vi kunna göra en cut & paste-version av. När hade Hov1 senast INTE en låt på topp 20 på Sverigetopplistan?
*
MI påminner; Anna Charlotta Gunnarsons Kvinnorna som formade pophistorien (Atlas) är inte ”bara” ett starkt inlägg om jämställdhet i musikbranschen. Boken är ÄVEN en lysande samling artiklar om kvinnliga kreatörer. Favorittexter: de om antinazisten Karin Juel och om Agneta Fältskog.
*
Trevligt att liveversionen av Entombeds Clandestine kommer på album. Även trevligt att rättstvisten kring gruppens namn äntligen tycks vara löst. Vi återkommer i ämnet.
*
Pugh Rogefeldt gör albumet Ja dä ä dä på Cirkus i Stockholm 16/10 i samband med att det fyller 50. MI kan bara utbrista: äntligen!
*
Evelina Åslin kommer med franka åsikter i en 4 Snabba härintill. Jag känner själv inte alls igen mig i de svepande åsikterna om majorbolagens syn på integritet och hälsa. Åtminstone inte om det syftas på svenska majorbolag. Tyck väldigt gärna tillbaka du som sitter mitt i. Du når mig på lars@musikindustrin.se.
Lars Nylin
