Lättnad snarare än lössläppt eufori, det är första reaktionen från MI:s Lars Nylin efter att EU-parlamentet till sist röstat genom det nya EU-direktivet. Det som förespråkarna hoppas inte minst ska innebära bättre ersättning till kreatörer från de stora plattformarna.
Det har tagit EU tre år att baxa det förnyade upphovsrättsdirektivet genom processer, regelverk, juridik och femtioelva parlamentariska korridorer ute hos EU-länderna och i Strasbourg.
Men på tisdagen röstade Europaparlamentet äntligen genom något som enligt hos oss på för-sidan borde ha beslutats under våra digitala förfäders tid.
Det var ett ”Historiskt viktigt beslut för musikskaparna”, som rubriken löd på en av de många presstexter som strömmade in till MI efter beskedet. Nu återstår endast att EU-Rådet ska godkänna skrivningen, en formalia enligt de som kan detta.
Ändå känner jag personligen ännu så länge mest en känsla av lättnad.
Jag avvaktar de stora utropstecken tills jag bl.a. sett en analys från MI:s kunnige och klarögde krönikör Daniel Johansson. Han är bäst i min sfär på att fånga upp vad möjligen är befogat i den oro för nätets framtid som nu ännu en gång kablas ut från några av landets digitala tyckare. Det gick på tisdag eftermiddag ett nätdrev av såna åsikter på alla potentiella virala ytor.
Själv blir jag mest fly förbannad över skrämselanalyser om ett uppstoppat, dyrt och krångligt Internet. Jag tror helt enkelt inte på den profetian.
Kärnan för mig, och för de flesta MI-läsare gissar jag, är glasklar oavsett hur komplicerat detta än kommer att bli att genomföra:
Direktivet kommer att stärka möjligheterna att få bättre betalt, ibland alls betalt, jämfört tidigare. Jag tror även på de som säger att det nya direktivet snarare kommer innebära mer innehåll på nätet, än mindre.
Direktivet stärker inte minst kreatörers ställning när de ska träffa avtal om användning av verk. Det blir huvudpunkter i den nu väntande lagstiftningen och lokala implementeringen. Om alla parter går in i detta balanserat kan inte jag se de Orwellska skräckscenarios som nu serveras, i vissa fall av personer i musikindustrin.
Men för att ta till den ultimata floskeln: allt det där får vi invänta. Här och nu är jag så nöjd med att EU fattade ett, som jag ser det, kreatörsvänligt beslut att jag famlar efter Cavan.
För det där om lättnad övergår nog strax i en åtminstone mild eufori. Men jag sparar på snittarna till 2021 när det nya direktivet ska vara på plats.
*
Balladen om killen som blev ett svin. Så märkligt att den utpekade och tidigare fällde kände skådespelaren fått gå fri från fängelsestraff och dessutom gång efter gång anlitats av Dramaten. Så skandalöst. Missa inte dokumentären om Josefin Nilsson på SVT Play och på SVT på fredag kväll. Den är precis så vidrigt omskakande som du kan ana av de överväldigande reaktionerna. #metoo
*
Formuleringen ”Balladen om killen” kommer ur en låt som den utpekade skådisen en gång spelade in. Skvallret säger att någon annan sjöng in den. Falskspel även där alltså.
*
Det brukar sägas om namn som Velvet Underground, John Holm och Patti Smith att de varit långt viktigare som inspiratörer än krasst kommersiellt. Scott Walker, född Engel, var definitivt en sådan artist. Det är omöjligt att se en nutida rockscen utan hans bidrag. Ett högaktuellt exempel är Weeping Willows, som t ex valde producent till sitt nya album delvis utifrån att producenten måste kunna sin Scott. Det kunde den valde, Barry Adamson.
Nick Cave, Radiohead, David Sylvian och Low är bara tre andra ständigt visionära akter som dedikerat sitt uttryck till Walker.
David Bowie är kanske det mest kända exemplet där Scott Walker var motivator. The Walker Brothers hitlåtar är mest känt i hans arv, men det är soloverken, långt in i nutid, som visar hans verkliga genialitet. En stor favorit är borta. Vila i frid.
*
Kolla in Aida Jabbari. På nya albumet har hon tonsatt dikter av Karin Boye och persiska poetissan Forough Farrokhzad. Ett spännande möte som Anders Lundqvist tipsade mig om. Just det, samme Lundqvist som en gång i tiden spred sådana tips här i MI och fortsatt har koll.
*
Mares etta på albumlistan. Jag ska villigt erkänna att jag inte visste vilka Uppsalabandet var så sent som förra sommaren då de spelade på Gröna Lund i Stockholm. Även nu, när de är etta på albumlistan, hann jag att tänka ”Vilka är det nu då, metal eller hiphop?” innan jag insåg att det är dom som trevligt associerat mig till bl.a. Christian Waltz. Fint ändå att musik som inte tillhör nämnda genrer fortfarande kan gå under radar. Åtminstone min radar.
Lars Nylin
