”Plötsligt finns två av de viktigaste och starkaste musikdokumentärer jag sett samtidigt på SVT Play. Båda är lika äcklande” skriver MI:s Lars Nylin om aktuella dokumentärer om Michael Jackson och R Kelly.
Leaving Neverland, om Michael Jackson, och Surviving R. Kelly är två extremt starka, till delar även kontroversiella dokumentärer om två popikoner.
Hur dessa enligt åtskilliga vittnesmål, många decennier gamla, utnyttjat sina statusar för förvridna sexuella maktspel mot svaga, ofta minderåriga parter. Alternativt (i fallet Jackson) övningar så intima och livspåverkande att det lika gärna kunde ha handlat om sex.
Båda dokumentärerna är lika äcklande och omskakande, trots att innehållet i inget av fallen är någon chock. R. Kelly har trots allt redan fällts för brott och kring Michael Jackson har denna aspekt på hans märkliga liv varit en ”sanning” åtminstone sedan hans syster LaToya Jackson uttalade sig i ämnet i början av 1990-talet.
Som Sarah Dawn Finer så exakt formulerat det på sin Facebook: ”You can be a genius and still be sick and you can be and Icon and still be a con.”
Det kunde ha handlat om en katolsk präst, din granne eller en familjemedlem. Men nu är det de facto popstjärnor. Jag kan erkänna att jag, från en branschutkant på andra sidan jordklotet, känner en hel del dåligt samvete för att jag mest skakat på huvudet åt skvaller och fakta om de två.
Det finns förhoppningsvis åtskilliga, långt närmare händelsernas centrum, inte minst diverse föräldrar, som är mer än illamående över att det inte förhindrades.
Sedan är det en helt annan historia hur man hanterar detta rent musikhistoriskt. Jag har exempelvis inte slutat se Roman Polanski eller Charlie Chaplin trots att dessa med all säkerhet var långt värre än Harvey Weinstein. Var drar man gränsen?
Dock, med barn och våld (R. Kelly) inblandat kommer jag personligen ha svårt att lyssna på dessa två i fortsättningen.
Men långt viktigare är mina grubbel: se dokumentärerna. Visst, det finns frågetecken i objektivitet och produktion. Men hur många vittnesmål ska behövas? Hundra till? Tusen?
*
Som vanligt muttras det över kvaliteten på finallåtarna i Melodifestivalen – utöver vinnaren med John Lundvik som ”alla” tycks gilla.
Personligen behövde jag ytterst sällan ta till skämskudden i lördags. Och i princip aldrig över låtarna i sig (även om det ryckte lite lätt i kuddarmen under Arvingarnas bidrag).
Nej, när den behövdes var det i sekvenser när artister lite väl floskelspäckat talade om hur just deras låt visar vikten av att vara sig själv. Ett slag tycktes det som om ALLA låtar handlade om detta ämne.
Men jag kan hålla med de som efterlyser en kvot låtar som inte så uppenbart är inriktade på ESC och Spotify topp 100. Kort sagt bra poplåtar av gedigna ”vanliga” artister. I dag fylls den kvoten till 99% av älskvärda men chanslösa veteraner plus the odd comic metal act.
När var en sådan akt som jag tänker på senast med i Mello – The Ark?
*
Watain har blivit förstasidesnyheter världen runt efter att ha stoppats att framträda i Singapore på order av inrikesministeriet. New York Times, Daily Mail och Süddeutsche Zeitung är bara några medier som dragit stort på historien. Watain och frontpersonen Erik Danielsson har viss koppling till Jonas Åkerlunds aktuella film om den norska black metal-scenen på 90-talet, Lords of Chaos. Det är nog låga odds på att den filmen inte pluggas i sociala medier av anställda på nämnda inrikesministerium…
*
Spotify och Amazon vs låtskrivare i USA som äntligen trodde sig ha fått upp sina ersättningar. Ingen trevlig syn.
*
Owe Thörnqvist fyller 90 i dag tisdag. Som någon skrev: han debuterade innan Elvis inlett sin karriär och innan det fanns TV i Sverige. Helt sanslösa perspektiv.
*
3,6 miljoner TV-tittare på Melodifestivalen. Och så finns det dom som tror att linjärt TV-tittande inte längre existerar.
*
Robyn, oj oj oj. Jag tycker alltid det är fånigt kul när svenska artister spelar på Madison Square Garden i New York. Om dom som Robyn dessutom säljer ut – bara Swedish House Mafia av svenskar har gjort det tidigare – och får saliga recensioner i tung amerikansk press blir jag ännu mer tramsigt svenskstolt. Tidningen Stereogum skriver t ex att Liljeholmens bästa bara har en konkurrent i att få med sig publiken i den arenan: Bruce Springsteen…Efteråt reprisdansade och sjöng hundratals fans en halvtimme av hennes set på en lika fullsatt t-bane-perrong. Heavy.
Lars Nylin
