Musikindustrins Lars Nylin hyllar två aktuella album rejält. Ett av dem olyssnat.
”Folk säger att rocken är död? När jag tittar på någon som Billie Ellish, är rocken inte ens i närheten av död!”.
När Foo Fighters Dave Grohl nyligen hyllade sensationen Billie Eilish i en intervju följdes det av den sortens skitstorm som numera är så vanlig när folk tycker utan att tänka. Grohl gjorde i intervjun en koppling till hur hans första grupp, Nirvana, togs emot. Nu menar han att Eilish får samma sorts reaktion av dagens publik, och att hennes attityd är ”rock’n’roll”, även om musiken definitivt inte är det. Det innebar uppenbarligen att skjuta över huvudet på vissa bokstavsnoggranna och/eller rockkonservativa.
För mig klickade det omedelbart när jag läste Grohls uttalande. Bara några dagar tidigare hade aktuella singeln Bury A Friend gått rakt in på Sverigetopplistans första plats. Jag blev vid första lyssning helt knockad av en artist som jag fram till det främst betraktat som en ”Lorde light”, ”bra för att vara 17 år”, och sånt snicksnack.
Med Bury A Friend ändrades allt detta. När jag grävde noggrannare i hennes låtar, tillbaka till genombrottet Ocean Eyes 2016 fanns massor av samma nerv, autenticitet och glödga som blir komplett med Bury A Friend. Den trasiga men samtidigt undersköna pop som Eilish och hennes bror Finneas skapar har sådan kraft att det blir onödigt att pyssla med etiketter även om något i stil med ”electro-pop-hop” kanske skulle kunna fungera.
På avstånd, på semester utrikes, såg jag sedan avundsjukt hur några få jämnåriga i sociala medier jublade över hennes framträdande på Fryshuset i Stockholm, omgivna av skrikande 13-14-åringar som ser sina liv dechiffreras av Eilish texter.
Nu väntar nedräkning till albumet When We All Fall Asleep, Where Do We Go? (Darkroom/Universal) senare i mars. Med hörnstenar som Bury A Friend, You Should See Me in a Crown och enorma When the Party’s Over (de två singlarna från 2018) är plattan för mig redan olyssnad en magnet som ingen annan utländsk på lång tid.
I juni kommer Billie Eilish till Lollapalooza i Stockholm. Dagen efter framträder Foo Fighters. Jag tror att jag kommer att uppleva starkast känsla av ”rock’n’roll” 28/6.
Lägg namnet Billie Eilish på minnet. Det kommer troligen att vara med oss i några decennier.
*
Nästan så långt det går att komma från Billie Eilish och ändå vara kvar under pop-paraplyet har Hurula släppt ett album som är årets hittills starkaste. På Klass (Razzia/Sony) är Robert Hurula än mer dystopisk än tidigare. Framförallt är han än mer tidlös än tidigare. Klass kunde med sin postpunkiga ylande svärta ha kommit 1983 ihop med plattor av Imperiet och Brända Barn. Den kunde ha kommit 2001 ihop med ett album av Kent. Ändå känns den helt pricksäker även 2019.
Det säger en del om kraften i Hurulas låtar och texter. De senare summerar tankar, drömmar och mardrömmar i Stockholmsförorten Bandhagen. Men känslan är så naken och allmän att det funkar såväl i betongförorten, orten, som på hipsterkontoret. En makalös fullträff av en ålderslös 39-åring från Norrbotten. Det är också på sin plats för en honnör till producenten Per Hägglund, en gång i tiden medlem i, just det, Imperiet.
*
Missa inte att Musikindustrins Christel Valsinger följer upp Ludwig Göranssons fantastiska framgångar på sistone – Grammis! Grammy! Oscar! – med en dokumentär i P2 på lördag. Första sändning är 2/3 kl 12.03 men den finns sedan som Play. Inom kort får vi även veta om Göransson vinner Regeringens exportpris, han tillhör de nominerade.
*
Veckans branschrubrik nummer ett, ”Warner vs. Spotify” i Indien, kommenteras av Daniel Johansson på annan plats.
*
Vila i frid Mark Hollis. Det Hollis gjorde med Talk Talk på 80-talet är sådant som inte direkt skakat om topplistor men som påverkat tusentals djupt in i hjärtat och fått lika många att börja med musik. Albumet Spirit Of Eden från 1988 är för mig ett av 80-talets geniverk.
Lars Nylin
