När man ägnar en tågresa på en timme och 50 minuter till att enbart titta på musikvideor och intervjuer med en enskild artist, då vet man att man blivit en fangirl. Inte sedan Florene and the Machines debutalbum har jag blivit så bortsvept av en artist, som jag i år blivit av Christine and the Queens.
Hon heter Héloïse Letissier, men gör musik under namnet Christine and the Queens. De flesta av hennes låtar släpps på både franska och engelska. Albumdebuten Chaleur Humaine kom 2014 och jag hade låten Tilted, på några av mina spellistor, minns jag.
I september i år kom album nummer två, titulerat Chris, packat med underbart vemodiga melodier parade med popproduktioner influerade av sent 80-tal och tidigt 90-tal. Tänk tidig Janet Jackson eller Madonna, men med mörkare anslag.
Albumtiteln Chris vilar på en vilja att dekonstruera kön och vad det är att vara kvinna. Héloïse kallar sig själv ”gender neutral” och menar att hennes kvinnlighet också består av bitar av manlighet. Den som följt med det minsta i samhällsdebatten vet att det här med könsidentitet är både debatterat och under uppluckring och att det i sin tur är befriande för vissa och ett rött skynke för andra.
Jag tänker att det lätt att tro att vi redan är så befriade. Att vi alla kan vara de vi vill vara och uttrycka oss efter eget huvud. Men gör vi det?
När jag satt där på tåget och tittade på videor och liveframträdanden med Christine and the Queens slog det mig hur nytt det kändes med en kvinnlig popartist som gör kommersiell pop och uppträder med koreograferad dans, utan att ta hänsyn till det som brukar kallas ”den manliga blicken” (Robyn är ett annat underbart undantag). Det borde inte vara en stor grej, men det är först när jag ser den här typen av musik kommuniceras utan halvöppna munnar, tunga ögonlock och inzoomade kroppsdelar som jag inser hur ovanligt det är. Och det handlar inte om nymoralism, utan om en längtan efter fler uttryck än ett.
Kvinnan sexualiseras nästan alltid på ett och samma sätt, säger Chris/Héloïse i en intervju med BBC Newsnight.
– Jag tycker att sexighet kan var många olika saker. I mina videor visar jag hud men jag är inte en klassisk, flickig tolkning av en kvinna.
I år har vi sett hur #metoo lett till omorganisationer, arbete med värderingsgrunder och nya prioriteringar i musikbranschen. Många vill arbeta för inkludering och jämställdhet på arbetsplatser och i styrelser. Någonstans tror jag att det också leder till fler artistiska uttryck. Att vi släpper fram fler tolkningar av vad en popstjärna är. 2019 hoppas jag se fler artister på listorna som utmanar traditionella ideal för vad som är vackert, sexigt, coolt. Tänk så mycket fantastiskt vi har att vänta oss då.
Årets låtar:
Christine and The Queens: Doesn’t Matter
Empress Of: When I’m With Him
Robyn: Missing You
Phosphorescent: C’est La Vie no 2
First Aid Kit: Fireworks
Ariana Grande: Breathin
Drake: God’s Plan
Kacey Musgraves: High Horse
Säkert!: Arktiska Oceanen
Lykke Li: Deep End
Album/ep
Christine & The Queens: Chris
Fricky: Aqua Aura
Robyn: Honey
First Aid Kit: Ruins
Tove Styrke: Sway
Jenny Wilson: Exorcism
Sarah Klang: Love In The Milky Way
Florence & the Machine: High As Hope
Phosphorescent: C’est La Vie
Cat Power: Wanderer
Podcast: Song Exploder. I 15-20 minuter långa avsnitt berättar artister/låtskrivare om hur deras hits kom till och spelar upp spår och pålägg bit för bit.
Popstad: Linköping. När man bor i en mellanstor svensk stad får man vara lokalpatriotisk. Sex av sju svenska Grammynomineringar gick faktiskt till den här lilla östgötaplätten, tack vare Ghost och Ludwig Göransson.
Video: Childish Gambino: This Is America. När en musikvideo och låt lyckas fånga så mycket amerikansk historia och samtidsproblematik på bara några minuter får man lägga sig platt. Bara en bonus att ovan nämnde Göransson producerat.
