När jag här säger farväl till Charlotte ”Lottie” Wiking, VD för Swedish Music Hall of Fame men även en god vän, fungerar klyschan ”tack för musiken” bättre än i de flesta fall.
Jag har sällan eller aldrig stött på någon som så brunnit för alla aspekter på musik. Att minnas musik, hedra musik, göra populärmusik till en erkänd del av det svenska arvet. Jag har definitivt aldrig träffat någon som med sådant engagemang kunnat skifta från att prata om konkreta musikers livsverk till krassa aktuella detaljer i en presentation eller en torr men nödvändig logistik.
Det ska ärligt sägas att jag inte var så säker på allt detta första gången jag hade kontakt med Lottie. Hon ringde mig då i min kapacitet av redaktör för denna tidning och introducerade sig som ansvarig för nystartade SMHOF. Jag minns att jag var lätt skeptisk över att en med bakgrund, innan detta, i möbler och foto hade fått ansvaret. Det fanns ju många andra med motsvarande kvaliteter och meriter som kom från liksom mitt i musiken.
Men jag hade galet fel. Det kunde inte ha blivit mer rätt. Lottie var för det första lika kunnig, eller mer, i musiksammanhangets alla detaljer. Hon hade också en skön titta-utifrån-och-in-aspekt på sitt sätt att jobba med SMHOF. Musikbranschen har knappast varit världsbäst på att skriva sin självbiografi, kanske var det just detta perspektiv som gjorde att Lottie, trots ofta små resurser, lyckades.
Sex år senare minns jag varmt en som med samma entusiasm pratade om allt från Stina Nordenstam och Ebba Grön till ABBA. Inte minst minns jag hennes värme inför musiken från hennes uppväxt i norra Stockholm, och hur invalet av Europe därför gladde henne extra mycket, även om hon inte riktigt erkände det.
Som ny i juryn var det underbart att studera samspelet mellan juryn, i synnerhet juryordförande Anna-Charlotta Gunnarsson, och institutionens styrelse, alltid med Lottie i mitten. Ögonblicken när Lottie fångade upp vad som sagts under timslånga utfall borde ha filmats.
Det sista vi pratade om var min nya roll som juryns ordförande. Hur vi skulle samspela fram genom året. Något som skulle bli ett sant nöje på lämpligt fik på Söder. Jag hann föreslå att jag vid presentationen kanske möjligen kunde ta en roll som back-up för Lottie i hennes kapacitet av presentatör – för hon var ju även en lysande moderator och estradör, snacka om mångkunnig.
Men det blev aldrig så. Lottie slets bryskt bort efter en kort tids sjukdom. Helt sanslöst. Ett sådant slöseri med så ung kraft. En sådan saknad.
Mina djupaste tankar går till make Pontus och barnen.
Lars Nylin
