Att Robyn samarbetar med det kontroversiella energidrycksbolaget Red Bull har provocerat många tyckare. Nu går en krönika i tidningen Arbetet istället till attack mot i synnerhet skivindustrin. Men man glömmer att Robyn själv är en del av skivindustrin, menar MI:s Lars Nylin.
”Multinationella företag som Red Bull har kunnat bli viktiga aktörer på marknaden av det enkla skälet att strukturerna där är ohållbara. Ända sedan digitaliseringen, cd-döden och streamingtjänsternas intåg har musikbranschen famlat efter sin identitet och i den processen brottat sig till en nivå av kontroll som är absolut orimlig. Denna omfattar så väl musikernas kreativa situation som relationen till media som, allra viktigast, intäkterna.”
Journalisten Sara Martinsson går till frontalangrepp mot musikindustrin, läs de stora skivbolagen, i en krönika i tidningen Arbetet på tisdagen. Med utgångspunkt i kritik mot att Robyn samarbetar med det kontroversiella energidrycksbolaget Red Bull menar Martinsson att kritiken istället borde riktas mot skivbolagen, enligt henne handlingsförlamade och protektionistiska.
Då Musikindustrin publiceras på uppdrag av Ifpi, skivbolagens organisation, och Musikförläggarna, musikförlagens motsvarighet, hade jag effektivt sågat med motorsåg i egen gren om jag ensidigt hade applåderat Martinssons inlägg.
Men nu behöver jag inte falskspela. Inte ens nära. Jag tycker nämligen att det, trots en hel del tänkvärt, finns några gigantiska tankevurpor, eller om man vill brist på bakgrund, som gör att kritiken skjuter vid sidan av målet.
Skivindustrin, låt oss för enkelhetens skull skriva så, VAR handlingsförlamad många år in i streamingtjänsternas era. Piratdelningen hade sågat sönder själva grundbulten i verksamheten, de intäkter som skulle möjliggöra långsiktiga investeringar i såväl ny utgivning, vi kallar det frontline, som modet/ekonomin att vårda och reaktivera äldre inspelningar, vi kallar det backkatalog.
Ut gick personal i enorma mängder, det var ett stålbad. Kvar fanns i bästa fall syrgasmasker i form av topp 100-fokusering och en katalog som tickade på allt bättre med ökad streaming.
Men med tiden kom hälsan och kreativiteten tillbaka och därmed alltmer av en ny identitet. Liksom i allt större omfattning intäkterna, en förutsättning även för att skivbolagen ska kunna agera ekonomiska garanter, utan återbetalningsskyldighet för artisten, vi kallar det unrecoupable.
Frågar någon mig anser jag fortfarande att det är på tok för lite av aktivitet utanför topp 100/viktiga spellistor/Melodifestivalen/Idol/Så mycket bättre, etc.
Men skickligheten i att sälja musik i den nya eran blir bättre och mer ”KTH-kunnig” för varje vecka som går.
Det är därför även Robyn finns kvar i skivindustrin. För där kommer en av mina galopperande käpphästar kring Martinssons krönika. Det nämns inte att Robyn – stark, skicklig, visionär – trots sin iver efter oberoende aldrig slutat att tätt samarbeta med skivbolag, i dag Universal.
Jag har inte frågat, men jag tar det för självklart att det beror på att skivbolag även i denna dag är överlägset bäst på att presentera och sälja en artists nya musik och därmed dess brand.
Spotify och andra streamingtjänster är överlägset bäst på att nå ut djupt och brett med paket av musik, genrer, livsstilar. Men när det kommer till frontlinereleaser/branding/ego är fortfarande skivbolagen, i samarbete med musikförlag och management, långt bättre.
De är framförallt skyhögt bättre på detta än aktörer som Red Bull, som kan vara genier i ämnet event och kortsiktig branding, men som sedan snart går vidare till andra partners.
Andra har andra argument mot storheten i att jobba med Red Bull. Fredrik Thorén på musiktidningen Sonic har exempelvis skrivit: ”ett företag med en högerextrem agenda som sannolikt inte överensstämmer med artistens egna ideal kan aldrig vara lösningen”.
Men det är en annan diskussion. Precis om det är en annan diskussion huruvida musikbolagen ”låser in” artisterna mer nu än tidigare, en av Martinssons hörnstenar (här kommer åter bolagens roll som gäldenärer in i bilden).
Här och nu handlade det om musikbolagen är sämre än Red Bull & co i att presentera musik. Där kan jag aldrig se annat svar än vad som angetts här.
*
Missa inte intressanta siffror om nordisk streaming i Daniel Johanssons krönika härintill. Över hälften, 51 %, av Sveriges befolkning betalar nu för streaming. Sanslös siffra egentligen.
*
Det rapporteras att ZZ Top kommer till Sverige nästa sommar. Bra, då uppstår ett lämpligt tillfälle om när jag anno dazumal var involverad att smuggla gitarrer till Sovjet på Billy Gibbons uppdrag. Eller så slipper ni.
*
Musikförläggarnas pris är verkligen årets trevligaste och längsta lunch. Tack för långvariga bidrag till trivseln, Martin Ingeström. Tack inte minst till pristagare som Gullan Bornemark och Annika Norlin. Några personliga favoriter måste en jurymedlem få ha bland alla begåvningar…
*
Avicii hyllas med en mässa i kyrkan Hedvig Eleonora i hans hemkvarter i Stockholm på fredag kväll. I skrivande stund har evenemangets Facebook-event fått 1100 att klicka för ”Kommer” och mer än 8000 för ”Intresserad”. Mäktiga bilder av kärleken till Tim Bergling, hans musik och hans öde. Det blir nu en extra mässa senare fredag kväll.
Lars Nylin
